Utan särskilt höga förväntningar, om än förvissad om att ”The Nice Guys” fått rätt höga betyg i svenska medier, slog jag mig ner tillsammans med Filmspanarna i Sergels 12:a för att se Russel Crowe och Ryan Gosling lajva 70-talsbovar. Eller egentligen spelar de inte bovar, utan två rätt sjaskiga privatdetektiver.
Holland March, Goslings rollfigur, är en smålat och skrupelfri alkis som försörjer sig själv och sin 13-åriga dotter, Holly, på enkla detektivjobb. När han en dag korsar väg med en annan privatdetektiv, Jackson Healy (Crowe) – som arbetar än mer ljusskyggt än honom själv – snubblar de båda in i en brottshärva som kretsar kring den unga Amelia (Margaret Qually från ”The Leftovers”), som försvinner efter att ha försökt göra sig kvitt några mordiska förföljare. March och Healey tvingas därefter samarbeta för att kunna håva in lite kulor, och upptäcker att Amelia tycks ha mer på gång än en begynnande porrfilmskarriär.
Att varenda film numera, komedi så väl som fantasyepos, tvunget ska vara minst 2 h lång är något en har fått vänja sig vid. Men det betyder inte att jag tycker om det. ”The Nice Guys” hade lätt kunnat skrota vissa partier och kortats 20-25 minuter. I övrigt var filmen som helhet en lättsmält historia som inte stannar hos mig särskilt länge. En hel del roliga episoder, som framför allt Ryan Gosling måste bekännas skyldig till. Filmen frossar i 70-tals-dekis-noir-pynt, samtidigt som synen på äktenskapet kokas ner till repliken: ”Marriage is buying a house for someone you hate”. Oj så skoj alla 50-talist-män hade det i biosalongen. (Snark.)
Men framför allt är det två saker som hänger kvar:
1) Kim Basingers ansikte
Hon och Russell Crowe var båda med i ”L.A. Confidential” från 1997. Nästan 20 år senare dyker de alltså upp här tillsammans. Den stora skillnaden är att Crowe lufsar omkring i all sin naturlighet med extramage och dallrande kinder i en av huvudrollerna, medan Basinger dyker upp i en mindre, om än inte obetydlig, roll och hon har då varken dallrande kinder eller extrakilon. Tvärtom har hon jämnat ut alla sina 63 år med någon form av botox eller kniv. Det är smärtsamt att se hur sjukt olika villkoren är för män och kvinnor i Hollywood. På riktigt, det gör ont i mig när jag ser Kim Basinger försöka göra något vettigt med sin rollfigur när alla inser (ja, alla) att den enda funktion hon fyller är någon märklig nostalgitripp. För särskilt välcastad är hon inte.
2) Alkisfarsan
En trodde ju att Goslings rollfigur trots alls skulle inse – efter att hans 13-åriga dotter varit nära döden mer än en gång tack vare honom, och efter att ha fått höra från Holly att Holland March varken är en bra person eller privatdetektiv – att det kanske vore dags att lägga flaskan på hyllan. I stället fortsätter han att supa ända in i slutscenen, och får dessutom med sig Healy på kuppen, medan lill-gamla Holly ”håller vakt” vid bardörren. Sympatin för Holland March som jag ändå lyckats bygga upp under filmen föll som ett korthus och nu vill jag mest slå alkisfarsan på käften. Skärp dig!
Nåväl. ”The nice guys” är inte en story om snälla killar om någon trodde det.
Det här vad månadens filmspanarfilm! Hur snälla är de andra i bloggar-ligan tror ni?
The Nerd Bird 
Tänk dig tvärtom, en Gladiator-deffad Russell Crowe och en KFC-flobbig Kim Basinger… Å andra sidan har jag inte läst så många positiva rader om den välbevarade/vackra/snygga Kim utan snarare tvärtom, att hon ser så plastig ut att det inte är vettigt. Så som äldre kvinnlig skådespelare gäller: vad du än gör och hur du än ser ut så blir det fel. Så länge du inte heter Helen Mirren eller Judi Dench 😉
GillaGilla
Det vore vackert!
Nej, det är ju inte så snyggt med plastikopererat ansikte. Men det är norm i Hollywood och anses väl inte så fult där såvitt jag förstår. Men egentligen är det inte en fråga om fult eller fint, utan om vilka insatser som förväntas av respektive kvinna och man när de når en viss ålder. Rynkor och fett tycks vara the big no no för kvinnor, medan det är helt okej för män. Men du har helt rätt: hur kvinnor än gör så döms de hårdare, även av mig uppenbarligen 😉
GillaGilla
Var Kim Basinger någonsin en särskilt bra skådespelerska, eller vilade hennes karriär alltid på utseendet? Har de snubbar som bygger en karriär på utseendet så mycket mer tillåtelse att åldras? Kanske, men man skall nog inte underskatta den personliga svårigheten att acceptera tidens tand. Det finns troligtvis tillräckligt med exempel för att bevisa både systemfel och dess motsats.
GillaGilla
Vet inte, har nog bara sett Basinger i LA Confidential och Batman, och visst, jämförelsen mellan Crowe och Basinger är kanske inte rättvist ur talangperspektivet. Men oavsett om en baserar sin karriär på utseende enbart (nåja, så orättvisa kanske vi inte ska vara), eller talang, eller både och, så är det ju ingen hemlighet att män har ett bredare urval av roller även efter en viss ålder, än kvinnor. Även om det är ett privilegium som män har oavsett ålder eller utseende.
Vilka män har byggt sin skådespelarkarriär ”på utseendet”? Jag kommer inte på nån. Det finns ju bildsköna snubbar också så klart, som fått in en fot pga sitt utseende, Brad Pitt är väl det mest talande exemplet, men han skördar ju roller trots annalkande rynkor.
Just när det gäller plastikoperationer har jag svårt att begripa logiken i det hela, oavsett kön på den som genomgår dem, eftersom det sällan går att dölja. Det måste innebära att det antingen faktiskt ligger en status i det (i Hollywood), eller att det ändå anses mer accepterat att vara stel i fejset än rynkig. Vilket jag har en känsla av att det inte är ur publikperspektivet. Det är ju sällan man kommenterar någon som plastikopererat sig med: åh vad fin hen är! Tvärtom utmålas förändringen som ett hinder för skådespeleriet. Inte bara gör det ansiktet stelare på skådespelaren, det kan också stjäla fokus från framförandet eftersom förändringen är så uppenbar och inte har något med rollfiguren att göra. Ungefär som när en skådis går upp i vikt utan att rollen kräver det (vilket typ aldrig händer, eller jo, Chandler i ”Vänner” då).
Samtidigt är jag själv bidragande till utseendefixeringen genom att kommentera Basingers utseende, men jag menar inte att skuldbelägga henne personligen. Jag har 100 procent förståelse för svårigheten att ”acceptera tidens tand” med tanke på den tid vi lever i, där ungdomen har hög status. Att som äldre skådespelerska låta åldern synas blir därmed ett karriäristiskt självmord. Som Fiffi så fint formulerade det här i sin kommentar, hur de än gör blir det fel.
GillaGilla
Hur ser marknaden ut för en tunnhårig lönnfet Patrick Dempsey eller Jon Hamm?
Alla som någon gång givit en komplimang för någons utseende har väl matat monstret. Och det förstoras rimligtvis för de som ständigt förekommer i media, även om dagens selfiekultur med ökande valideringsbehov lär sprida utseendefixeringen/-ångesten pandemiskt.
Jag tror för övrigt att väldigt många faktiskt lyckas väl med sin kirurgiska kamp mot klockan, men man noterar de mindre lyckade mer. Om jag skall spekulera än vildare kan jag tänka mig att det till och med kan vara lättare att hantera att folk förfasas över ett stelt vaxdockeansikte än ett rynkigt ansikte. Jag håller förstås med om att det är djupt ohälsosamt, men jag tror att det är onödigt förenklat att bara peka på ojämlikhet i Hollywood (som naturligtvis är ett verkligt problem också).
GillaGilla
Patrick Dempsey var i alla fall jättebra som Dr. Derek Shepherd! Och John Hamm är väl inte så pjåkig skådis, och är han verkligen så snygg?? Fast det är ju inte mellan dåliga skådisar med vackert yttre och bra skådisar med fult yttre som den stora skillnaden ligger, utan i hur stort värde som läggs på utseendet beroende på om hen är man eller kvinna. Det är ett faktum som inga förenklingar eller fördjupningar rår på. Sedan kan man förstås diskutera om jämförelsen mellan Crowe och Basinger är rättvis, det är den kanske inte, men ändå talande för en slags norm.
GillaGilla
Mycket trist utveckling för äldre skådespelerskor. Jag håller med dig i din förtvivlan. Oavsett hur det går för dem utan att fixa sig så kan det aldrig vara bättre att förstöra sig som vissa gör. Basinger är på god väg. Det ser till lut så onaturligt ut att hon riskerar att straffar ut sig från branschen på grund av just det. Orättvist men sant.
För övrigt var jag kanske mer road än dig av de dialogdrivna skämten, men mindre road än dig av Goslings försök inom fysisk farsartad humor.
Din text andades en tvåa men sedan blev det en trea ändå, Var det Gosling som fick dig på fall till slut? 🙂
GillaGilla
Jag syftade både till manus och fysik när jag skrev att Ryan Gosling levererade. Och jag var nog mer road i stunden än min text avslöjar, därav trean. Gosling hade definitivt med saken att göra 🙂 Men Russell Crowe är ju en riktig krambjörn så det var även tack vare honom. Han var inte lika rolig som Gosling, men gav filmen precis den värme som den behövde.
GillaGilla
Slutscenen tänkte jag mest på ur Crowes perspektiv, inte huruvida Gosling skulle fortsätta sin alkisbana. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det var lite befriande att slippa smörscener mellan Gosling och Rice, typ ”From now on, I’ll be the dad you deserve”…
GillaGilla
Du menar, vad var det som hindrade Crowe/Healy från att dricka tidigare och varför börja där och då? Jag tänkte också på det, för det kändes omotiverat. Hur ska man tolka det, att han helt enkelt inte dricker när han jobbar, eller att han föll tillbaka in i gamla dåliga vanor …
GillaGilla
Och jag håller med dig om att en sån scen mellan Holly och Holland hade varit smörig, men man hade kunnat bjussa på nån liten hint om utveckling iaf. Nu blev det mest tragiskt tycker jag.
GillaGilla
Håller helt med om filmens längd. Varför två timmar?! Det är som att filmmakarna tror att en film ska uppfattas som lättviktig om den är 90 min. Det är ju tvärtom, att man upplever den som tät och utan dötid.
Japp, Kim Basinger. Tråkigt. Jag såg ganska nyligen filmen Stargate där svenskan Viveca Lindfors är med. Hon var runt 72-73 då, och vilket naturligt och vackert ansikte hon hade. Så långt från Basingers man kan komma.
Precis som Sofia så tänkte jag mer på Crowe under slutscenen.
GillaGilla
Alla filmer utom typ sci-fi/fantasy-genren skulle tjäna på att klockan in på 90 min. Punkt.
Som jag skrev till Sofia så noterade jag också Crowes beslut att ta en drink, men tycker det var oklart hur man ska tolka det.
GillaGilla
Åtminstone borde det finnas lite mer variation. Sån himla tröskel att se på film nu för tiden. Finns alltid ett tv-serie-avsnitt i perfekt längd som ligger och frestar.
GillaGillad av 1 person
INSTÄMMER. GoT for the win!
GillaGilla