Bästa filmerna 2002

Jag har varit lite seg (minst sagt) med bloggandet senaste tiden och inte riktigt funnit … ro att skriva så mycket om filmerna jag ser. Det blir så i bland. Det betyder inte att jag har slutat titta på film, följa tv-serier eller listar årsbästalistor (även om jag duckade för 2003, vilket nu jagar mig i hasorna). Men när jag insåg att jag höll på att missa deadline (den var i morse) för filmbloggarvännernas publicering av årsbästa-listor för 2002 fick jag eld i baken och prånglade ut en lista jag med, lagom till eftermiddagskaffet. Bättre sent än aldrig kommer det att stå på min gravsten.

År 2002 har fler självklara listfilmer än 2003. Det finns ett par RIKTIGT bra filmer vars sugproppstentakler vägrar att lämna mitt hjärta i fred, och så några som jag inte minns så bra, men har en bra magkänsla för. Alltså …

 

BÄSTA FILMERNA 2002

 

10. Bowling for Columbine av Michael Moore

För att Michael Moore hade rätt i att ifrågasätta USA:s vapenlagar (ett ännu aktuellt ämne) och för att han gjorde det på ett mycket underhållande sätt.

 

9. LOTR: The Two Towers av Peter Jackson

Även om jag nog anser att mellanfilmen är den svagaste i trilogin och ogillade förändringarna i manus – avskydde wargsen och tyckte att Aragorns lilla detour i floden var onödig – så är slaget vid Helms deep så maffigt och mörkt att jag inte kan neka The Two Towers en plats på listan. På bilden ser ni min favoritalv: Haldir.

 

8. Confessions of a dangerous mind av George Clooney

Jag minns att jag älskade den här filmen för 10-12 år sedan, även om jag inte minns jättemycket av handlingen i dag. Men jag kollade på trailern och tyckte att den kändes ”rätt i magen”. Är väldigt svag för Sam Rockwell också. Och Drew Barrymore är skön.

 

7. Catch me if you can av Steven Spielberg

Leonardo Di Caprio och Tom Hanks är perfekt castade i denna katt-och-råtta-lek som bygger på den sanna historien om bedragaren Frank Abagnale Jr. Har också ett av de snyggaste intron (title sequance) jag vet. Visste ni att Amy Adams har en liten roll i filmen som sjuksköterska?

 

6. 28 days later av Danny Boyle

Jag trodde att jag hatade zombiefilmer pga för äckligt, tramsigt och stressigt. Och efter att ha sett World War Z kan jag konstatera att snabba zombies tycker jag inte alls om, jag föredrar de långsamma dönickarna i Walking Dead. I 28 dagar senare är det mao inte zombisarna (snabba) som fick mig på kroken, utan det är Cillian Murphy, den brittiska kontexten och den karaktäristiska Danny Boyle-känslan som övertygar.

 

5. Adaptation av Spike Jonze

Precis som Confessions … är det här en film jag har vaga minnen av, men VET att jag verkligen tycker om. Charlie Kaufman lyckas alltså snärja två platser på listan trots att jag inte kan återge handlingen i filmerna utan att först kolla IMDB. Intressant. Givetvis bör jag se om denna för att försäkra mig om att den hör hemma här. Later.

 

4. Bloody Sunday av Paul Greengrass

Det blir ett blytungt och politiskt laddat upplopp mot toppen av listan. Bloody Sunday är ett grovkornigt Based on a true story-drama om händelserna den 30 januari 1972 då demonstranter från medborgarrättsrörelsen på Nordirland dödades av brittiska militärer. Starkt, politiskt, orättvist.

 

3. Lilja 4-ever av Lukas Moodysson

En självklar film på listan För jävlig att se, men viktig. Modigt av Moodysson att följa upp feelgoodiga Tillsammans med detta traffickingdrama om utsatthet som utspelar sig inte långt från ”feminismens Saudiarabien” (quote Julian Assange). Bra skådespeleri av Oksana Akinshina.

 

2. The Hours av Stephen Daldry

Jag blir gråtfärdig och lycklig när jag tänker på den här filmen. För att den är så sablans bra. Nicole Kidman, Meryl Streep och Julianne Moore briljerar i rollerna som tre kvinnor i olika tidsepoker som av olika anledningar inte trivs i sitt eget skinn. Särskilt den oigenkännliga Nicole Kidman som Virginia Woolf. Jag läste Mrs. Dalloway efter att jag sett The Hours och knockades av släktskapet jag kände med Woolf trots att hon dog 45 år före jag föddes. Stort!

 

1. Frida av Julie Taymor

Jag är lite stolt att årets bästa film är regisserad av en kvinna och har eminenta Salma Hayek i huvudrollen. Ett litet ”fuck you” till filmbranschen som inte tror att kvinnors filmer (om kvinnor) säljer. Detta färgstarka och musikaliska porträtt av konstnären Frida Kahlo är en film som följt med mig länge, den har fått mig att älska Mexiko, köpa Frida Kahlo-t-shirts, kapsylörhängen och kylspåpsmagneter med Kahlo på (med det vill jag poängtera att även de taffligaste turistsouvenirerna framstår som attraktiva i mina ögon för att hon är så jävla ball).

Frida är en resa rakt in i hjärtat på en stor konstnär som kämpade med en stelopererad rygg, barnlöshet och en notoriskt otrogen Diego Rivera (i filmen gestaltad av en härligt mansgrisig, men kärleksfull, Alfred Molina) samtidigt som hon målade fantastiska självporträtt, var politisk aktivist och sexuellt fritänkande. Frida är en av mina absoluta favoritfilmer.

 

Värda att nämnas:
City of God (måste se om) Signs (nostalgi!), Gangs of New York, Hero, Lilo & Stitch.

Kvar att se:
The Pianist, Secretary, Whale Rider.

Mina bloggkamrater har också delat ut förstapris och andrapris osv på sina topp 10-listor. Allt som oftast är det i de där listorna som jag hittar inspiration och guldkorn som jag själv har missat.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps Filmrevyer
Fiffis Filmtajm
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Flmr