True Story (2015)

Jag är djupt nere i true crime-träsket just nu och har varit sedan Serial och The Jinx. Hade nyligen ett mindre återfall till just Serial då jag av någon anledning hade glömt bort att läsa den stora intervjun i tre delar med Jay av The Intercept (rekommenderas). Numera rullar podcasten Criminal i hörlurarna med jämna mellanrum och jag såg dokumentären The Imposter för en tid sedan, en film jag planerar att skriva några rader om framöver. Möjligtvis startade mitt nyfunna intresse med romanthrillern Gone Girl av Gillian Flynn som jag läste förra sommaren. Sedan dess har jag även betat av hennes första och andra bok: Sharp Objects och Dark Places, varav den senare snart får biopremiär med Charlize Theron i huvudrollen. Inte för att det Flynn skriver är baserat på verkliga händelser, men hon får det att kännas så.

True crime-genren är en guldgruva för Hollywood. Manuset skriver nästan sig självt och man kan alltid använda verkligheten som ett alibi om någon ifrågasätter trovärdigheten. ”En sann historia” betyder dock inte att resultatet på vita duken blir bra, förstås. Det krävs att regissören har en egen vision av hur storyn ska berättas, att skådespelarna är skapliga och att man lyckas fixa en skön en stämning. Det senare var avgörande i en av förra årets bästa filmer: Foxcatcher. Tätare film får man leta efter.

Döm min förvåning när jag upptäckte den av Brad Pitt producerade True Story i regi av Rupert Goold. En vattentät ”based on a true story”-film om relationen mellan New York Times-journalisten Michael Finkel (Jonah Hill) och Christian Longo (James Franco). Den senare anhölls 2002 misstänkt för att ha mördat sin fru och deras tre barn, vilka återfanns i ett gäng resväskor, dumpade i havet. Barnen var 2, 3 och 4 år gamla 😦 En historia jag inte visste ett dyft om innan jag såg filmen, vilket bidrog till spänningen eftersom jag inte visste utgången på förhand (rekommenderas). Filmen baseras på boken ”True Story: Murder, Memoir, Mea Culpa” av Michael Finkel.

Jag älskar amerikanska journalister på film. De är ofta smarta, ambitiösa och framgångsrika. Mys! Så även frilansjournalisten Michael Finkel – tills han gör ett ödesdigert misstag. Han tummar på sanningen i en artikel om slavarbete i Mali och tvingas till reträtt från rampljuset. När en annan journalist kontaktar honom och berättar att en mordmisstänkt familjefar använt Finkels namn under tiden före och vid gripandet väcks blodhunden i honom och han bestämmer sig för att besöka Christan Longo i häktet.

Till sin förvåning upptäcker Finkel vissa likheter mellan honom själv och Longo. Utåt sett är de inte särskilt lika, varken utseendemässigt eller i vilka val de har gjort i livet, men intellektuellt finns ett visst samförstånd. Finkel ser dessutom i Longos fall en chans till upprättelse; chansen finns ju att han sitter på världens scoop. För tänk om Christian Longo, vilken många tycks ha dömt på förhand, är oskyldig?

Det finns regissörer som Oliver Stone som öser på av bara helvete, som får en att känna sig lite överkörd av fakta och ambitiösa teorier (JFK), och så finns det regissörer som Rupert Goold. Som snarare vill undersöka motiven bakom människors handlingar på ett psykologiskt och socialt plan, framför det politiska. Som lämnar mycket osagt och ändå lyckas putta en i en tydlig riktning. Goold zoomar in helt och hållet på Finkel och Longos relation och dynamiken som uppstår emellan dem.

Jag har nog aldrig sett James Franco så här bra och Jonah Hill, ett för mig relativt okänt ansikte, funkade jättebra även om han inte infriade bilden av en frilansjournalist med smuts under naglarna så att säga. Även Felicity Jones gör en hedersvärd insats i rollen som Michael Finkels flickvän/fru Jill. Stämningen, som jag hela tiden dillar om, är nervig och samtidigt kompakt och det är delvis filmfotografen Masanobu Takayanagis (Silver Linings Playbook) förtjänst. Fotot (och klippningen) känns väldigt effektfullt och genomarbetat och är utan tvekan en stor del av filmens magi. Se den!

Kuriosa: New York Times rättelse om Michael Finkels delvis falsifierade historia från Mali finns att läsa här.

Även Filmitch har sett True Story (spoilervarning i hans text)! Lite svalade inställd.