Månadsarkiv: april 2015

Bridesmaids (2011)

Bridesmaids

Bridesmaids hade kunnat vara en film som handlar om brudtärnor. Men det finurliga är ju att den inte gör det, mer än på ytan. Bröllopet och äktenskapet är sekundärt (även om det slängs in ett par varnande exempel i form av en frigid nygift och en trebarnsmamma som desperat vill åka till Vegas för att slippa familjen), den underliggande storyn handlar om vänskap och hur man hanterar förändring och nya skeden i livet.

Framför allt är det vänskapen mellan Annie (Wiig) och Lillian (Maya Rudolph) som gestaltar denna förändring i och med att deras vänskap sätts på provs av de omfattande bröllopsbestyren, liksom Lillians nya väninna Helen (Rose Byrne) som bestämt sig för att roffa åt sig Lillians förtrolighet. Samtidigt kämpar Annie mot uppgivenheten efter att ha tvingats stänga sitt eget konditori, en dröm som krossades av finanskrisen.

Kristen Wiig är som alltid bra på att spela lagom melankolisk och självupptagen. Men filmens stora stjärna är Rose Byrne i rollen som den rika och snobbiga societetsgeniet Helen. En av filmens bästa scener är förstås den omtalade provrumsincidenten, som är rolig inte enbart för att den banade väg för bajs- och sprayspye-humor för kvinnor, utan även för att Helen mitt i kaoset försöker få Annie att erkänna att de alla utsatts för matförgiftning (på grund av Annies restaurangval). Annie dryper av svett men vägrar visa svaghet och ge Helen rätt. Det är nästan som en standoff i en western. Den som tvekar – dör.

Skärmavbild 2015-04-12 kl. 21.19.24

Bridesmaids är skriven av Kristen Wiig och Annie Mumolo, och Paul Feig har regisserat. Två år efter Bridesmaids gjorde Feig The Heat (som jag tycker är ännu bättre) – också den med en kvinnlig manusförfattare. I juni kommer hans nya film:  Spy med Melissa McCarthy, Rose Byrne och Jason Statham. Den senare har Feig både skrivit och regisserat. Det återstår att se om han kan upprepa sitt, enligt min mening, vinnande koncept; smarta och lättsamma komedier med kvinnor i huvudrollerna, helt på egen hand.

The SpySpy med Rose Byrne och Melissa McCarthy har premiär den 5 juni

wp-bat-4

Ray (2004)

Skärmavbild 2015-04-09 kl. 22.56.07

Nästa vecka listar jag och några andra bloggare våra bästa filmer från 2004 och jag upptäckte att jag missat en storfilm från det året, nämligen Ray av Taylor Hackford. Filmen handlar om den blinda rythm n’ blues-musikern Ray Charles, som slog igenom i USA på 1950-talet då han okristligt nog mixade musikgenrer som jazz, gospel, rytm n’ blues, country och pop och gav världen dängor som Hit the road Jack, Unchain my heart och I got a woman; låtar som än i dag samplas och tolkas av andra artister. Jag har några Ray Charles-låtar på mina soul/jazz-spellistor på Spotify men om huvudpersonen ifråga visste jag egentligen ingenting innan jag såg filmen.

Skärmavbild 2015-04-09 kl. 22.56.57

Ray är en klassisk rising star-historia som prickar av alla komponenter en sådan förväntas ha;  en fattig barndom som vi får återblickar till med jämna mellanrum, en talangfull ung musiker (Ray) som hankar sig fram på mindre barer, skivbolagsduster, ett turbulent äktenskap, svek, otrohet, droger och så en hyllande sammanfattning i slutet. En smula tillrättalagt och förutsägbart.

Det är med andra ord inte den konventionella berättarstrukturen som gör Ray till en sevärd film. Även om den första timmen inte var särskilt engagerande så växte upplevelsen allt eftersom – fast en halvtimme hade man kunnat kapa utan problem, det kändes som att man ville ha med precis allt som någonsin hänt Ray, vilket inte var nödvändigt.

Skärmavbild 2015-04-09 kl. 23.01.08Framför allt var det bildspråket och musiken som talade till mig. Fotot är makalöst snyggt; färgstarkt, rörligt och omväxlande utan att det känns det minsta experimentellt eller Skärmavbild 2015-04-09 kl. 23.00.01avvikande från det mer Skärmavbild 2015-04-09 kl. 23.01.58traditionella manuset. Mest berörd blev jag av återblickarna till fattigdomen och scenerna med mamman (som lämnade ett intensivt avtryck).

Jamie Foxx är trovärdig i rollen som den inte alltid så sympatiske Ray och är verkligen förtjänt av sin Oscarsstatyett. Även Kerry Washington som spelar Rays fru med det härliga namnet Della Bea, var bra. Magkänslan ger den en trea, men den får en fyra för hantverket; fotot, musiken och för att jag trots allt fick inblick i en livshistoria som jag inte kände till.

wp-bat-4

Video

Nörden tipsar: Jon Snow på middagsbjudning

Jag undviker trailers, spoilers, förhandssnack inför säsong 5 av Game of Thrones för jag vill gärna gå in i serien – igen – utan förväntningar än mina egna. Men jag har inget emot att bryta magin med sånt här trams. Jag dog lite av skratt när jag såg det här klippet från Late Night with Seth Meyers. Gillar att Kit Harrington, som ju anklagas för att vara en riktig tråkmåns i Jon Snows kläder, bjuder på sig sig själv på det här viset.
GoT-nördar: missa inte! Och tack Martin för tipset!

 

 

Game of Thrones (S04, 2014)

Skärmavbild 2015-04-07 kl. 15.11.41
Den bästa GoT-fighten någonsin?

Dags för sista  recap-inlägget om Game of Thrones inför starten av säsong 5 den 13 april. Här avhandlas alltså säsong 4, med spoilers för samtliga säsonger. Är ni med? Valar Morghulis.

Här hittar ni mina tankar om tidigare säsonger:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3

Det finns rättvisa. Förlåt, George RR Martin för att jag tvivlade i säsong 2 och 3. Många har förlorat huvud, liv och lemmar de senaste säsongerna, ofta fel personer eller åtminstone sådana som haft goda intentioner, men i säsong 4 är det bad ass-knopparna som rullar. Då ryker äntligen det där lilla, näsvisa, blonda dårskapet som stavas Joffrey. Aldrig har en ond bråd död känts bättre! Och det redan i andra avsnittet (”The Lion and the Rose”).

Tyrion står för säsongens fetaste bashing när han står anklagad för att ha mördat Joffrey. Till slut kommer allt i kapp honom. Cerseis försök att mörda honom, Joffreys förnedring, Tywins förnekelse, Shaes svek. Han är som en tryckkokare som sprängs. Och det är underbart att se.

Peter Dinklage, seriens stora stjärna
 

Efter att Tyrion dömts till döden av sin egen far friger Jaime honom. Tyrion hittar Shae i Tywins säng och stryper henne med hennes eget guldhalsband. Det är en sorglig scen och det ligger inte alls någon njutningsfull hämnd i det hela, trots att Shae svikit honom, utan det liksom bara… sker. Det går så fort. Tyrion har ingenting kvar att förlora så han söker upp Tywin med en spänd armborst. Och dödar honom medan han sitter och skiter. Det kallar jag RÄTTVISA.

Varys, en karaktär som växer under omtitten – i motsats till lord Baelish som visar sig vara den värsta giftormen av alla – bistår Tyrion i hans flykt och gömmer honom i en låda som lastas ombord på ett skepp. Oklart vart de ska, men gissningsvis till någon av de så kallade ”free cities” i Essos (där även Bravos ligger), dvs Varys hemland. Vi vet ju någon mer som bfeinner sig där – Daenerys – och en annan som är på väg åt det hållet: Arya. Tänk om seriens tre coolaste karaktärer träffas i säsong 5? Hur ballt vore inte det?!

Men: Har Cersei makten över King’s Landing nu när Tywin (samt Joffrey) är ute ur bilden och snällisen Tommen sitter på tronen? Kanske blir det dom här turturduvorna som styr tillsammans?

Team Tommen-3


Spaning:
 
Tyckte även ni att nya Tommen kändes bekant? Det är för att ni har sett honom förut. I Game of Thrones. Han spelade sin egen kusin; Martyn Lannister som tillfångatogs av Robb Stark och dödades av en hämndlysten Karstark i säsong 3. Har de ont om lintottar i Hollywood eller tyckte de att Martyn gjorde ett så enastående intryck under sina fem sekunder of fame, att de bara måste recasta honom? I vilket fall är Tommen Joffreys motsats, vilket är bra för Westeros invånare, men tråkigare för oss tv-tittare.

Det är många upplösningar av radarpar, liksom det skapas nya, i denna episka säsong. Arya lämnar The Hound att dö i en stenig ravin trots att han bönar och ber om att hon ska döda honom. Jag älskar att The Hound får spö av Brienne, men jag kommer verkligen sakna Sandor Clegane, Westeros största cyniker. Mötet mellan Arya och Brienne där de utbyter ett kort men genuint samförstånd är också fint på något sätt. Ändå väljer Arya att gå sin egen väg och utnyttjar myntet hon fick av Jaqen H’ghar som ger henne fri passage till Bravos. Vad kommer det att bli av Arya? I den här säsongen förvandlas hon ju till en riktig killing machine – sticker hål i hjärtat på folk till höger och vänster.

En sak störde mig. När Arya och The Hound kommer till The Vale för att förhandla med Lysa Arryn har hon precis dött och det får dem att vända i farstun, so to speak, vilket innebär att Arya och Sansa aldrig träffas. WTF! Känns det inte som att de borde ha passat på att hälsa på inne i slottet för att ta reda på mer? Äta en bit mat? Gå på dass? Vad som helst.

Brienne-podd
Nytt radarpar att älska: Podrick och Brinne.

Varje säsong har ju ett avsnitt – oftast är det nummer 8 av 10 – när någonting riktigt bedrövligt inträffar. Den här säsongens gulp-avsnitt inträffar i ”The Mountain and The Viper”. Första gången vågade jag inte titta och jag höll för öronen när jag förstod vad som höll på att hända. The Mountain knäcker alltså Oberyns skalle mitt itu. Med händerna. Gross. Den här gången tvingade jag mig själv att se på blodbadet, och det är nog det vidrigaste inslaget i serien so far. Mycket tråkigt då prins Oberyn av Dorne var en riktig hejare på att irritera Lannisters, ligga runt med både män och kvinnor och var dessutom gift med en ”oäkting”. En förebild med andra ord. Men alla goda kan ju inte leva enligt den GRR-Martinska balansen.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 21.45.07 Mr. Sad Puppy Face blir fullskalig hjälte i säsongens näst sista avsnitt.

Säsongens nionde avsnitt ”The Watchers on the Wall” ägnas helt och hållet till en intrig: Jon Snow och anfallet mot The Wall. Vildingarmén ledd av Mance Rayder attackerar från två håll: norr om muren med jättar, mammutar och vildingar, medan Ygrittes ”pack” är söder om muren och attackerar Castle Black bakifrån. Det är faktiskt ett riktigt bra avsnitt med mäktiga hjältescenariot i tunneln när ett gäng väktare, bland dem en av Jons närmaste allierade, offrar sig för att stoppa en rusande jätte. Något som jag helt hade glömt bort var hur slaget slutar: från ingenstans kommer Stannis inridande och mejar ner Rayders armé och tvingar dem att kapitulera. WHÅT! Man får aldrig någon förklaring till detta, hur visste de att vildingarna attackerade? Hur kom de norr om muren? Vavavava?

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 21.44.46  You know so much about snow, Jon!

Ygritte dör i Jons armar och viskar sitt sista ”You know nothing Jon Snow” men den repliken är så utnött att stunden inte riktigt känns så mycket som den kanske borde ha gjort (eller gjorde första gången). Jag ogillar skarpt att Ygritte i slutändan önskar att hon gett upp allt för en mans skull och stannat i grottan. Suck.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 22.35.09Dany får problem med drakarna

Daenerys of House Targaryen, Queen of the Andals, the Rhoynar and of the First Men, Queen of Mereen, Khaleesi of the Great Grass Sea –  när ska du erövra Westeros? Snälla säg att det är dags nu i säsong 5, jag orkar inte vänta längre. Kommer hon att kunna kontrollera sina gulliga eldkastare till bäbisar som hon tvingades att låsa in? Att ser Jorah avslöjades som f.d. spion åt Robert Baratheon och skickades i väg kändes inte som någon större förlust ärligt talat. Har alltid tyckt Mr. Friend zone är rätt menlös.

Daarios-2

Något jag missade första omgången – vilket förmodligen berodde på att det gick ett år mellan säsongerna – var att man bytte ut skådisen som spelar Daario Naharis; Danys älskare som högg huvudet av sina förra masters och hjälpte henne att ta staden Yunkai. Castingansvarige ansträngde inte ihjäl sig för att den senare skulle likna den förra, som ni ser på bilden. Ed Skrein som spelade Daario i säsong 3 var het som smör; blondish, långhårig och förförisk deluxe. Snubben (Michael Huisman) som plockar blommor till Dany i början av säsong 4 har mörkt, kort hår och är inte i närheten lika het som den förra. Tråkigt anser jag! Men han dög tydligen åt Dany…

dany-daario

Men hallå! Vi måste prata om Petyr Baelish! Han är ju numera någon slags styvpappa åt Sansas vidriga lilla kusin Robert Arryn efter att Baelish puttat Lysa genom the Moon Door. Sansa har slutligen bestämt sig för att spela Game of Thrones, hon ljuger för Petyrs skull (han har trots allt räddat henne från döden ett flertal gånger) och man ser en beslutsam och mer självsäker Sans, iförd en svart, urringad klänning, i slutet. Har hon äntligen vuxit upp? Ska hon spela Baelish nu?

Det framgår att det är Lord Baelish som styrt händelserna sedan ruta ett. Det var han som fick Lysa att mörda sin man, Jon Arryn (det var alltså inte Lannisters själva, vilket Ned Stark trodde) som var Robert Baratheons Hand of the King. Men exakt hur invecklat hans spel är, och vilka händelser som han faktiskt kunnat förutse, är svårt att säga. Men en sak är säker: det är han som är spelledaren i Westeros.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 22.19.30Westeros nya power couple?

Pssst… Kolla in artikeln ”Valar Morghulis” av Washington Post som gjort grafik över alla dödsfall i Game of Thrones. Nördigt är numera mainstream 🙂

Obvious Child (2014)

Skärmavbild 2015-04-03 kl. 15.13.14 

Gillian Robespierre har skrivit och regisserat Obvious Child som skulle kunna beskrivas som en långfilmsvariant av tv-serierna Girls (fast trovärdig), som Broad City (fast rolig) och som Louie (fast med en kvinna). När jag såg trailern kände jag mig trots, eller kanske just på grund av, likheterna med Girls inte jättesugen på filmen. Lite ”det här var väl inget nytt”. Men med facit i hand kan jag gå i god för att filmen är originell och förtjänar sina utmärkelser (vann en hög med priser på Sundance Film Festival) och är tydligen ganska omtalad i amerikansk press.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 18.55.10
Jenny Slate, som också är komiker i verkliga livet, spelar Donna Stern; en komiker i New York som deltidsarbetar i en bokhandel och tillbringar större delen av sin tid på en murrig standup-klubb med komikervännen Joey (Gabe Liedman) och bästa vännen Nellie (Gaby Hoffman, Adams syster i Girls). När hon blir dumpad av sin pojkvän följer en smärre livskris; hennes stressande mor tycker att hon kastar bort sitt liv och universitetsexamen på att skämta om diarré, jobbet på bokhandeln är på upphällning och mitt i allt detta går hon hem med ett one night stand – som senare får konsekvenser hon inte räknat med. Obvious Child är en mysig film, äkta amerikansk indie, med ett manus som är alldeles underbart, smart och barnsligt.

Skärmavbild 2015-04-06 kl. 18.53.34

Jag blev väldigt förtjust i huvudrollsinnehavaren Jenny Slate (upphovskvinna till den här übergulliga Youtube-succén: Marcel the Shell with Shoes On.) Hon var faktiskt med i första säsongen av Girls där hon spelar Tally Schifrin, en collegekamrat till Hannah som blivit författare och bjuder in Hannah till ett bokmingel. Mycket roliga scener som jag minns det. Och man undrar ju vem som castade Jake Lacy som smilgrops-gulligt pojkvänsmaterial först, Lena Dunham eller Gillian Robespierre? I fjärde säsongen av Girls dejtar han nämligen Hannah och här är han Donnas one night stand: Max. Två identiska roller egentligen, hans funktion är att vara den grundade, stabila motsatsen till de något mer excentriska Hannah/Donna.

Obvious Child är Gillian Robespierres långfilmsdebut och jag ser verkligen fram emot mer av henne. Kanske är hon vår tids Nora Ephron? You’ve Got Mail och When Harry Met Sally är i alla fall två filmer som hon nämner som inspirationskällor. Den senare är, i min bok åtminstone, fortfarande en av filmhistoriens bästa romcoms. Obvious… kommer ganska nära.

wp-bat-4

Exodus: Gods and Kings (2014)

Skärmavbild 2015-04-01 kl. 16.17.26

I Ridley Scotts senaste film Exodus: Gods and Kings berättas historien om Moses och hur han kom att leda Israels folk ut ur slavbojornas Egypten ca 1300 år före Kristus. Jag vet inte hur det är för er, men storfilmer med religiösa förtecken får mig inte direkt att ta fram hoppjerkan, men å andra sidan kan vilken berättelse som helst bli intressant om perspektivet som bjuds är det rätta. I Exodus är det Moses och åter Moses perspektiv som står i centrum. En smula sympati och ett visst utrymme tillägnas den egyptiske faraon Ramses, tillika Moses bror i allt utom blod. Men mest är det Christian Bales film. Under 150 minuter får knappt någon annan en syl i vädret. Det skulle vara Gud i pojkskrud då. En tuff, liten kille med brittisk accent. Ja, och vad ska man säga om det faktum att Moses och hans buddies pratar engelska, har ljus hy och ögon och sminkar sig som drag queens? På ett sätt är det bara kul att se alla dessa karlar trippa runt i fotsida klänningar, sandaler och mängder av smink – men jag störde mig på att de målat kajal taffligare än fjortisar.

Sigourney Weaver, Ben Kingsley och Aaron Paul har inte mycket att jobba med, utan tycks ha samma funktion som Christian Bales välsmkinkade fåraherde-fru: att se vördnadsfullt på Moses och följa hans minsta vink utan att ifrågasätta alltför mycket. Han kan den där Moshe! Det är nästan skrattretande att se Ridley Scott kasta bort så många skådespelartalanger medan Joel Edgerton (Ramses) och hans entourage får munhuggas och leva ut som teatraliska påfåglar.

Skärmavbild 2015-04-01 kl. 16.18.50

Visuellt sett är det väl en snygg film, med en del actionfyllda hästdroska-scener (haha) och levande iscensättning av De tio plågorna som drabbar Egypten. Men sammantaget… njae. Ridley Scott lyckas inte få mig att känna ett dyft för  Moses sak, men det är klart roligare än Barnens bibel som jag tvingades läsa som barn. Fast notera frånvaron av blod och nakna kvinnobakdelar (”Some hugging, kissing between Moses and his wife” står det i Parents guide under Nudity på IMDB), säkerligen för att säkra PG13-ratingen. Inte för att våld och sex är nödvändigt alla gånger för att skapa ”äkthet”, men Exodus är blodlös även i andlig bemärkelse.

Spaning: Två skådespelare från Game of Thrones fanns med i rollistan; Indira Varma (Ellaria Sand, fru till prins Oberyn) och Tara Fitzgerald (Selyse Baratheon, Stannis hänryckta fru). 

wp-bat-2