Avengers: Age of Ultron (2015)

Jag har inte sett nån Avengers-film tidigare, förutom Iron Man 1 (vilken jag tyckte sög rövballe at the time), men nu var läget sådant att jag åkte hela vägen till London bara (delvis) för att gå på IMAX. Och Avengers var den enda filmen som visades för tillfället. Med det sagt var det inget som bekom mig, utan jag tänkte att det kanske var dags för mig att bekanta mig med Black Widow, Hawkeye, Hulken och gänget – och se om det var något att ha.

Men jag vill börja med att prata lite om IMAX. Detta episka, omtalade filmformat och filmprojektionssystem som knappast är nytt, men som först de senaste tio åren börjat användas för vanlig spelfilm (tidigare har IMAX-systemet använts för ställen som Cosmonova och för att spela in storslagna naturdokumentärer där vida bilder är en nödvändighet och tung och dyr utrustning inte är ett problem).

I Sverige finns ingen IMAX-biograf, bor man här får man vackert ta sig till London för att åtnjuta detta format – kort sagt: en större och bättre bild. IMAX-filmnegativ är 70mm bred, alltså dubbelt så bred som en vanlig 35mm-film. Det innebär att man får in mer information per bildruta, jämför det med antal penseldrag eller antal stygn. Ju fler, desto tätare och mer framträdande bild, typ. Christopher Nolan var tidigt ute med att använda IMAX-film, han spelade in 28 minuter av The Dark Knight på IMAX och stora delar av Interstellar. Men, de flesta filmer som visas på IMAX-biografer är inte inspelade på IMAX-film, utan de har konverteras och projiceras bara på en större yta.

Vi såg Avengers: Age of Ultron på IMAX 3D. Jag är egentligen inte särskilt imponerad av 3D som det är i dagsläget. Som värst innebär det en extra tyngd på näsan och blurriga kanter. (Man ska INTE se 3D på en liten skitbiograf i Falun). Som bäst är det en kristallklar bild med extra djup, vilket jag bara upplevt när jag såg Gravity i Sickla (Stockholm). Och så nu, på Avengers i London. Men även om vi hade kollat i 2D skulle jag nog säga att IMAX är fett. Det är stort. Det övermannar liksom hela synfältet och omfamnar mig.

Filmens innehåll då? Utan några strings attached till Captain America, Hulken, Thor, Hawkeye och Black Widow var det ändå ganska lätt att skapa mig en uppfattning om vilka de är. Tony Stark a.k.a Iron Man känner jag igen från förr och egentligen tycker jag att han är rätt kul. Kanske får jag omvärdera Iron Man-filmerna?

Det börjar med att hela Avengers-gänget slåss mot soldater i en vinterbäddad skog. Det är actionfyllt, och karaktärsdanande one-liners flyger inom gruppen. Det är är mys, och i synnerhet en scen när hela gänget flyger fram i profil  var skitsnygg. Jag konstaterar dock genast – och detta motbevisas aldrig under filmens gång – att Captain America är en präktig tönt med en jättetöntig liten mössa, och att Hulken är kalas. Både som grön krutdunk och i form av Bruce Branner (Mark Ruffalo). Thor var också cool. Scarlett Johansson som Black Widow känns också lovande inför kommande solofilm. Tyvärr kan dock inget, eller ingen, övertyga mig om att Hawkeyes skinnremmar runt underarmarna är bra till nåt. Och varför han skjuter med pilbåge istället för en pickadoll med typ laser är helt obegripligt. Jag lämnar detta till serienördarna att förklara för mig.

Men jag gillar Avengers. De är från olika världar, Thor är en gud som kan flyga med en tung hammare som ingen annan orkar lyfta, Tony Stark och Bruce Branner är supernördar instängda i plåt respektive muskelbyggares kroppar, Black Widow är en ärrad agent som är bra på att köra hoj. Det skiljer dem från t.ex. mutanterna i X-Men, som även om de har olika förmågor ändå delar någon slags genetisk samhörighet som skapar en barriär mellan dem och vanliga människor. Avengers är mixad kompott, jag gillar det.

Det tråkiga med filmen är att själva intrigen saknar all form av originalitet. Att rädda världen är både pompöst och ospännande eftersom vi vet hur det kommer att sluta. Och trots att titeln antyder någon slags tidsålder så upplever jag inte att någon ”age of” Ultron var nära anstående. Ultron hade karaktär, han var lite mouthy, men jag hade svårt att hålla tillbaka skrattet när Vision tog form. Guldcape? *fniss*

Och jag skulle vilja ifrågasätta om Samuel L Jackson verkligen är en människa. Är vi helt säkra på att han inte är en artificiell intelligens i människoskrud? För han utstrålar egentligen inget annat än konstant coolhet, i sin ögonlapp, solbrillor, hattar, u name it. Han är som en inredningsdetalj, man blir liksom inte förvånad över att han är där, men tillför han verkligen något?

Behållningen i filmen var Mark Ruffalos Hulken-ångest, Black Widows crush på densamma och Thors hammare-skämt. Och med IMAX-upplevelsen blev det en riktigt mysig stund i Marvel-universat.

Fler tankar om filmen hittar man hos Fiffis Filmtajm, Jojjenito, Flmr, Fripps Flmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och podcasten Den perfekta filmen.