Sagan om prinsessan Kaguya (2013)

I januari skrev jag om den japanska klassikern Grave of the Fireflies (Eldflugornas grav/Hotaru no haka) från 1988 i samband med filmspanartemat Utmana din filmsmak. Det var Jojje som utmanade mig att se filmen om de  krigsdrabbade barnen Seta och Setsuko, vilket blev en riktig lyckoträff. Jag drabbades oerhört av deras öde och även om filmen var lite långsam så fick den mig på slutet. Rejält.

Samma regissör, Isao Takahata, har nu gjort animerad film utifrån en japansk folkberättelse om den överjordiska prinsessan Kaguya. Filmen valdes av Har du inte sett den-Johan och filmen visades på Sergel salong 13 klockan 15.00 på en lördag – i mina ögon låter det som ett lysande exempel på hur man undviker visningar med jobbiga tonåringar, trängsel och snacks-galningar. Jag menar, hur många som självmant går och ser japansk animesaga i två och en halv timme vill paja stämningen med baconchips och (gud förbjude) rostad majs? Fler än vi kunnat ana.

Jessica anade en konspiration: alla i salongen hade gått ihop och bestämt sig för att få Filmspanargänget att sluta gå på bio, vi klagar ju ändå så mycket på att folk har noll respekt (lysande mobilskärmar, snaskande, prasslande, pratande) för filmen och oss medmänniskor. För den här visningen tog fan priset. Det började med att någon kastade rostad majs på mig. Jag fattade det inte först, det liksom rasslade till på tröjan och när jag tittade ner föll några rostade majskorn ner på stolen. Jag såg mig omkring förvånat men fick inte ögonkontakt med någon. Strunt samma. Filmen började.

Prinsessan Kaguya är en vacker film. Spröd, om man vill. En folksaga som börjar i bambuskogen där en trädhuggare upptäcker en liten prinsessa i ett bambuskott. Han bär hem henne till sin hustru och prinsessan förvandlas till en människobebis som paret bestämmer sig för att uppfostra som om hon vore deras eget barn. Den inledningsvis gulliga berättelsen återges i urblekta vattenfärger. Samtidigt på platsen till höger om mig: pojken med popcornen når botten i lådan och när han krafsat klart (och han var envis, minsta flarn skulle in i den lilla glufsmunnen) vänder han sig till sin mor, som jag då upptäcker sitter med en påse rostad majs.

Pojken (och hans mamma) börjar möla knapriga korn som om det inte fanns någon morgondag, det låter så mycket och det är så tyst i övrigt att jag inte fattar att de inte fattar hur ljudligt de äter. Pojken är kanske 10-12 år och 99 procent intresserad av att äta, 1 procent intresserad av filmen. Vad mamman gör där har jag ingen aning om, hon verkar mest upptagen med att ge pojken en mugg med vatten eller pappersservetter stup i kvarten. Jag tappar koncentrationen. Sedan ringer en mobil. Två gånger. Jag hör nån som väser ”men stäng av ljudet”. En annan svarar: ”men jag gjorde ju det”. Ett ljudligt pling för sms följer. Nej, det gjorde du inte.

Vad filmen handlade om? Jag tror det var någon slags sensmoral om att människan inte är perfekt, men det är bättre än att vara en ouppnåelig (känslolös) gud? Att det är bättre att vara fattig, fri bonde än en ädel, men ofri, prinsessa? Det är helt klart en udda film som, likt sagor ibland gör, saknar den där dramaturgiska kurvan vi är så vana vid. En gång brände det till, tempot ökade och svarta streck ersatte de vattenlösliga, bleka färgerna. Då kände jag verkligen prinsessan Kaguyas ångest.

Men mest ångest hade jag. När majskornen var slut tog pojken upp en chokladkaka ur fickan…

Det här var månadens filmspanarfilm. Kolla in mina filmbloggande vänners recensioner också. Kanske knäckte de gåtan med varför en vuxen människa som imte hade mågra problem med att förstöra en film kastade majskorn på mig under reklampausen?

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm