Filmspanartema: Kärlek

 
KÄRLEK. Månadens filmspanartema alltså. Hur enkelt och hur svårt som helst att skriva något vettigt om! Jag kom verkligen inte på en enda bra idé. Lista mina favoritkärleksfilmer? Nä, det blir en kort lista. Finns bara en handfull riktigt bra. Mina favoritkärlekspar då? Äh, det vet väl alla att de är Harry/Sally, Christian/Satine, Adèle/Emma och Ben/George. (Sätter ni filmtitlarna?)
 
 
Men så låg jag i soffan i lördags, midagen jag skulle på var inställd och det blev filmkväll istället (det händer ganska ofta, filmkvällarna alltså, inte de inställda middagarna). Jag kände för att bli uppiggad i vintermörkret. Kanske nåt att böla till. Och då valde jag en film som jag sett säkert tio gånger redan. En film om KÄRLEK. Om kärleken mellan mor och dotter, mellan två unga människor som snart ska gifta sig, om gammal, sviken och nufynnen kärlek – men kanske framför allt; en fim om kärleken till musiken. 
 
 
Det finns tungsinta filmer som griper tag om en och lämnar spår för alltid. Det finns filmer som är så smarta och härliga att man får gåshud i hjärnan och tankarna att snurra som en elvisp. Och så finns det filmer som gör mig LYCKLIG. Rakt av. Som får mig att skratta, gråta och dansa oavsett om jag ligger, står eller sitter. Därför dedikerar jag månadens tema till en av mina favoriter i den kategorin, nämligen (dot dot dot)
 
 
 
 
 
 
 
… MAMMA MIA!
ABBA-musikalen som blev film 2008 i regi av Phillyda Lloyd och fick självaste James Bond att stämma upp i sång tillsammans med Meryl Streep i ”S.O.S”. Pierce Brosnan sågades av många (ja, han är ingen Ewan McGregor i Moulin Rouge direkt) och liknades av vissa kritiker vid en ”brölande åsna” och ”sårad tvättbjörn”. Stackard Bond. Meryl Street däremot visade sig vara en riktigt bra sångerska med känslan på rätta stället. Hennes starkaste scener i filmen är när hon låter stämbanden vibrera i ”The Winner Takes It All”.
 
Jag listade Mamma Mia! som nummer 6 av 10 när vi gjorde våra 2008-listor och jag beskrev inledningen som gräslig, men att filmen sedan vänder och blir alldeles underbar. Men jag tror den där irriterande inledningen har växt på mig och blivit lika härlig som resten av filmen. Om jag gjorde en lista i dag skulle jag knuffa upp den ett par steg, definitivt. Jag vet att det finns surbunkar som inte alls gillar Mamma Mia! Som tycker att den är too much eller en bagatell. Men jag tycker verkligen att den är bra! Adjektiven som bäst beskriver den: söt, rolig, glad, smart, lite vemodig och varm.
 
På ön Kalokairi (i verkligheten Skopelos och en studio i Birmingham) bekantade jag mig dessutom med Amanda Seyfried för första gången, och man skulle väl kunna säga att hennes insats i Mamma Mia! var en solklar språngbräda till Les Misérables (2012). En annan ypperlig musikal fast med ett helt annat tonläge. Favoritsscener med Seyfried:
 
* Sohpie sjunger ”I Have A Dream” (för andra gången) i slutet på filmen i månskenet. Gåshud
* Sophie och Sky (Dominic Cooper) sjunger ”Lay All Your Love On Me” på stranden. Löjlig, flirtig, underbar. 
* Sophie och Donna (Streep) i ”Slipping Through My Fingers” (bilden ovan). *Klump i halsen*
 
En av förklaringarna till min förtjusning i Mamma Mia! kan ha att göra med min barndom. Jag brukade lyssna på ”ABBA Gold” hemma hos min mormor som bor på landet utanför Falun. Stereon stod bakom en teve på övervåningen i hennes hus och jag smög upp dit närhelst jag fick chansen. Mamma Mia ligger mig därför lite extra varmt om hjärtat (eftersom jag förutom ABBA Gold tycker väldigt mycker om min mormor). 
 
 
 Ser ni hur lyckliga alla är i den här filmen? Det smittar av sig, jag lovar. 
Meryl Streep är glad. 
 
De här tre herrarna: Bill, Sam och Harry är glada. 
 
End credits: ”Thank You For The Music” med Amanda Seyfried. 
 
Betyg:
 
Det här var månadens filmspanartema, vilket betyder att ett helt gäng har filosoferat kring film och kärlek. De eminenta bloggarna är… 
 

24 svar till “Filmspanartema: Kärlek

  1. När Harry mötte Sally, Moulin Rouge, Blå är den varmaste färgen och Love is strange (ja jag har sett den nu :)).

    Och mamma Mia, MAMMA MIA! Det går inte att INTE tycka om den. Den smittar mer än vinterkräksjukan, fast på ett aningens mer angenämt vis.

    Gilla

  2. Recensionen kommer, men den får vänta lite. Den har slutat gå på bio nu så det texten kanske får vänta till dvd-släppet. 🙂

    Gilla

  3. Hahaha, strateg. Ja kanske det (såg Percy Nilegård framför mig nu) 😉

    Ibland känns det vettigare att matcha in en text när filmen är aktuell för att kanske nååååågon därute ska få upp ögonen och se/hyra/köpa en sevärd film som annars kanske dissats direkt. Och Love is strange är ju det. Sevärd. 🙂

    Gilla

  4. En brölande Remington Steele i en studio i Birmingham. Inte den mest naturliga källan till kärlek och livsglädje. Jag kommer nog ha svårt att se den här filmen utan att den bilden smyger sig in.

    Gilla

  5. Skönt inlägg. 🙂 Och en bra film!

    Vet du vad? För ett tag sen (fasiken, flera år sen!) hade filmspanarna guilty pleasure-tema. Gissa film jag skrev om?

    https://jojjenito.wordpress.com/2012/07/10/guilty-pleasure/

    Gilla

  6. Två gånger har jag fått huvudvärk pga av en film. Åsa Nisse Wälcome to Knohult var den ena, den här var den andra betänk då att jag gillar musikaler. Jag kan dock förstå och begripa att man gillar filmen synd bara att jag inte gör det 😉

    Gilla

  7. Mamma Mia – visst är den underbar!

    Med Meryls sänghopp är det svårt att sura över tillvaron. Faktiskt ett exempel på en av ytterst få kärleksfilmer som slutar lyckligt och ändå fungerar.

    Gilla

  8. Har faktiskt bara sett denna en enda gång (dåligt av mig…älskade ju ABBA när jag var liten!)…men kommer ihåg att jag gillade den sådär skönt mysigt.

    Man får ta sig en omtitt helt enkelt! 🙂

    Gilla

    • Första gången jag såg den höll jag på att falla baklänges av allt skrikande i början, och tänkte "men vad fan är det här"… Sen såg jag den några gånger till och vips så fick den en FEMMA! Så ge inte upp Steffo 😉

      Gilla

  9. En filmstudio har förstås till uppgift att skapa vilken illusion som helst. Jag roades bara av de bilder som din text målade upp där illusionen av soldränkta medelhavsöar helt plötsligt blev ett kontor i Slough. Jag är kanske jätteorättvis mot Birmingham (som jag aldrig besökt), men det nämns sällan som ett romantiskt paradis. 🙂

    Gilla

  10. @Cecilia: Bra förslag där!

    Gilla

  11. Härligt kärleksosande inlägg om en film som jag inte har sett. Det får bli av någon gång när det finns tid och lust.

    Gilla

  12. Oj, det här verkar vara en riktigt vattendelare! Jag sällar mig tyvärr till surbunkarna (dalmål? Aldrig hört det uttrycket. Eller är det hemmasnickrat? Som journalist har du väl en professionell plikt att uppfinna nya ord? 😉 Men man ska aldrig behöva be om ursäkt för sina älsklingfilmer

    Gilla

    • Sannerligen en vattendelare, vilket inte är svårt att förstå med tanke på dess… vältrande i pastellfärger och kitsch. Either you hate it or love it. Ha ha surbunke, det är nog påhittat i stunden. Bra ord va?

      Gilla

Lämna en kommentar