Månadsarkiv: januari 2015

Golden Globe Awards (2015)

 Jag har inte tittat på Golden Globe Awards än men ska spana in den nedklippta sändningen på SVT Flow så snart jag kan, kanske mest för att se Tina Fey och Amy Poehler driva med Hollywood-eliten före tredje året i rad. Fantastisk duo det där (*hint* till Fiffi). Men nu till vinnarna och förlorarna på årets gala… Här är alla nominerade och så de som vann
FILM
 
På filmsidan knep faktiskt en av de bästa filmerna som jag såg på Stockholms filmfestival: Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) priset för Best Screenplay. Och, vilket jag tycker var välförtjänt, Michael Keaton belönades i kategorin Best Actor in Motion Picture, Musical or Comedy! Vilken comeback. Motsvarande i kategorin för kvinnor blev Amy Adams i Tim Burtons Big Eyes, en film som kommer på bio i Sverige i mars. Sverige var representerad i katergorin Best Foreign Language Film med Turist (Force Majeure), men vann inte.
Boyhood utsågs till Best Motion Picture Drama och Robert Linklater till Best Director, vilket kanske inte var någon större överraskning med tanke på det ambitiösa projekt som han rodde i land efter 12 år. Tyvärr har jag inte sett någon av filmerna som kammade hem priser för Best Actress samt Best Actor in Motion Picture Drama, nämligen Julianne Moore i Still Alice och Eddie Redmayne i The Theory of Everything. Moore tävlade bl.a. mot Rosamund Pike från Gone Girl. 
Att The Grand Budapest Hotel fick pris för Best Motion Picture, Musical or Comedy kom inte heller som någon större överraskning, även om det inte var en av mina favoriter från 2014. Jag hade nog lagt min röst på Birdman, som också var nominerad. I Supporting Actress/Actor-kategorin fick Patricia Arquette en välförtjänt statyett för Boyhood. J.K. Simmons vann för Whiplash, som jag inte sett och inte heller är så sugen på. Tyvärr har man TOKIGNORERAT Interstellar som fick en ynka (men välförtjänt) nominering för musiken (Best Original Score) av Hans Zimmer, men förlorade mot The Theory of Everything 😦
TV

I tv-kategorierna tycker jag nog att Golden Globes är lite… orättvisa. För vilket tv-år det har varitMen man har totalt ignorerat The Leftovers som inte nominerats alls (Justin Theroux, Amy Brenneman, Carrie Coon, Chris Zylka och Liv Tyler förtjänade allt lite uppmärksamhet) och gav, trots att Game of Thrones säsong 4 var bland det bästa som nånsin sänts på tv, tungviktarpriset för Best TV Series Drama till The Affair. Och ja det är The Affair som är årets stora vinnare, vilket känns som en överraskning. Jag kollade på ett avsnitt, men tyckte det verkade sådär. En otrohetsaffär med The Wire-Dominic West i en av huvudrollerna känns inte särskilt intressant i jämförelse med True DetectiveFargo, Game of Thrones och The Leftovers.
Liv Tyler, Ann Dowd och Amy Brenneman i The Leftovers. 
Däremot har Fargo verkligen gjort sig förtjänt av vinnarstatyetten i kategorin Best TV Series or TV Movie – i konkurrens med True Detective, Olive Kitteridge, The Missing och The Normal Heart, även om jag bara sett TD, Fargo och The Normal Heart (väldigt bra tv-film). Roligt att Allison Tollman nominerades för Best Actress in a Mini Series or Tv Movie för sin insats i Fargo, liksom Colin Hanks i motsvarande Supporting-kategori för män. Fast han borde ha vunnit istället för Matt Bomer (The Normal Heart).
Men hur kan man ge Billy Bob Thornton priset för Best Actor in a Mini-Series or TV Movie i tävlan mot Matthew McConaghey (True Detective) och Martin Freeman (Fargo)? Bör BBT ens räknas som en huvudroll i serien? Jag tycker han snarare känns som en ”stark” biroll faktiskt, för man kommer aldrig Lorne Malvo särskilt nära, som man gör med t.ex. Colin Hanks Gus Grimley. Nä, dåligt omdömde av juryn. McConaughey och Woody Harrelsson var båda bättre än Billy Bob. Och Peter Dinklage, hallå?! Mark Ruffalo var också med och tävlade, välförtjänt för sin insats i The Normal Heart.
Killarna i Looking. Jonathan Groff i mitten. 
Däremot har man missat nykomlingen Jonathan Groff som har en liten roll i The Normal Heart och spelar en av huvudkaraktärerna i Looking. Kanske nästa år. Jag är dock väldigt glad över att Louis CK fick en nominering för Best Actor in a TV Series, Musical or Comedy i Louie, även om han inte vann. Det kändes bekräftande att varken Homeland, Walking Dead eller Masters of Sex fick några priser, för de går alla på tomgång enligt mig.
 
Men det kanske är dags att ta sig an Olive Kitteridge och Transparent samt ge The Affair, House of Cards och The Honorable Woman (varav jag sett 1-2 avsnitt av respektive serie) en andra chans? Och hörrni –  i dag börjar både Girls och Looking igen! Hurrah!

Game of Thrones (S02, 2012)

Fortsättning följer på omtittningen av Game of Thrones. Här kan du läsa mina tankar om Game of Thrones säsong 1. Varning för spoilers för SAMTLIGA säsonger. 
 
GoTS2 är en typisk mellansäsong. Det tog lite längre tid för mig att ta mig igenom dessa 10 avsnitt (för andra gången), inte för att de på något sätt är dåliga, utan för att serien inte längre har Ned Starks naiva huvud på sina axlar – oskuldens tid är förbi – men också för att det är nu det börjar spreta, med många olika förvecklingar att hänga med i. Den har dock en viss karaktär, jag skulle vilja påstå att det är den normbrytande säsongen, där vi får lära känna oäktingarna, horororna, bortbytingarna, vildingarna samt kvinnoriddare, mördare och pirater. En av mina favoriter gör entré, Sir Davos Seaworth (Liam Cunningham). Utan honom hade Stannis-biten varit bedrövligt tråkig teve. 
 
Till säsongens fördel hör att den är något snyggare än första. Jag har nästan njutit lika mycket av ”looken” som innehållet och föga förvånande var budgeten för andra säsongen 15 procent större. 
 
I säsong ett fick vi lära känna alla Husen i sin ursprungsform – rika och bekväma, men så icke i säsong två. Jamie Lannister tillbringar nästan hela säsongen som lortig fånge, men klarar ändå av att döda sin egen kusin som kommit för att förhandla med Robb  Stark, och hamnar så småningom i Briennes omvårdnad efter att Catelyn släppt honom med hopp om att kunna få Sansa och Arya tillbaka. En strålande och omaka duo bildas. 
 
Arya som numera är förklädd till pojke är på väg norrut med Nights Watch-Yoren (som räddade Arya från King’s Landing). Hon lägger sig till med ramsan Joffrey. Cersei. Ser Ilyn Payne, efter att Yoren berättat hur hans bror blev mördad, varpå han började mumla mördarens namn varje kväll – tills han fick en chans att hämnas. Efter att ha blivit tillfångatagen av Lannister-soldater blir hon, Gendry och ”Hot Pie” vittnen till tortyr i Harrenhal. Arya blir Tywins uppassare och tjuvlyssnar ganska mycket på Tywins planer, men det får hon egentligen aldrig användning av. Vid ett tillfälle när Tywin bjuder Arya på mat håller hon i en kniv och spanar in Tywins halspulsåder men gör inte verklighet av sina fantasier. Det var fint att se en annan sida av Tywin, för visst är han lite faderlig mot Arya. Han säger att hon påminner honom om hans dotter – Cersei alltså. 
 
Men ironiskt nog upptäcker han aldrig vem han har under näsan, inte ens när Lord Baelish är på besök för att övertala Tywin om att ingå en pakt med Tyrells. Baelish är en vass spelare och lyckas hålla de flesta nöjda i denna säsong (utom Varys förstås). Han har dock en dispyt med Cersei, insinuerar att han vet sanningen om Jamie och Cersei, men hon slår ner hans utpressningsförsök. Kanske bäddar detta för Baelish senare handlingar?
 
Arya träffar den mystiska hamnskiftaren Jaqen H’Ghar som ger henne tre ”döda män” som tack för att hon släppte ut dem ur buren under Lannister-anfallet. I sista avsnittet som heter Valar Morghulis, ger han henne ett mynt och säger att hon kan ge den till vem som helst från Bravos och uppge ”Valar Morghulis” om hon behöver hans hjälp igen. (Vilket hon gör i slutet på säsong 4.)
 
Renley/Loras/Margaery-triangeldramat piffar upp den annars rätt så heterosexuella Westeros. Jag gillar Tyrells, de känns moderna och varken pinne-i-röven-snobbiga som Lannisters eller tråkigt ädla som Starks. Tänk om Renley hade fått bli kung, det hade väl varit ganska bra för ”the sake of the reelm?” Tyvärr blir Melissande på smällen med en ond ande som dödar Renley redan i fjärde avsnittet (”Garden of Bones”). Margaery förklarar för Lord Baelish att hon inte vill vara vilken drottning som helst, utan The Queen. Och mycket riktigt, efter slaget i Blackwater Bay anländer ju Tywin Lannister tillsammans med House Tyrell – och Joffrey åsidosätter Sansa för att istället förlova sig med Margaery. Sansa i sin tur får TVÅ chanser att lämna King’s Landing, men väljer att stanna. Först att erbjuda henne en flyktväg är The Hound, som mitt under slaget i avsnitt 9 (”Blackwater”) lämnar tjänsten som livvakt åt Joffrey med orden ”Fuck the King”. Lovligt befriande. Den andra är Lord Baelish, men hon avböjer även hans erbjudande.
 
Sansa är ju seriens svagaste karaktär och kanske inte så rolig att umgås med – men jag har upptäckt vad hennes styrka är. Ingen är rädd för Sansa, därför ser de ingen risk med att visa sitt sanna jag. Tänk efter. Cersei bjuder på ett och annat shownummer (se längre ner i inlägget), kanske pga ren och skär irritation över ”flickans” envisa oskulsfullhet, The Hound räddar henne från att bli våldtagen och erbjuder sig att ta henne med sig norrut (enda gången han visar minsta omtanke om någon, vilket kanske är en mer ”sann” sida av honom än han vill ge sken av), Baelish riskerar sitt huvud genom att hjälpa Sansa, och tja… Joffreys mest osympatiska sidor (dvs sanna jag) kommer oftast fram när han plågar Sansa. Det är kul vid några tillfällen när hon lyckas få honom att framstå som dum, och kommer undan med sitt oskyldiga uppsåt. 
 
Theons storyline får ganska mycket utrymme. Här slår han in på den väg som leder rakt ner i helvetet, tortyren som utförs av Lord Boltons (som i säsong 2 är Robbs högra hand) ”bastard” i säsong 3, genom att förråda Robb Stark, beslagta Winterfell och utropa sig själv till herre. En av säsongens magstarkaste ögonblick är när de hänger upp de brända kropparna efter två av böndernas söner (och låtsas att det är Bran och Rickon för att kuva folket i Winterfell). Theon förstår att han har gjort fel, att han är på väg i fel riktning, men det finns liksom ingen ”rätt” väg för honom att gå – och jag tycker faktiskt synd om honom. Han förråder sin ”bror” Robb för att vinna sin fars gunst, men anses ha blivit för ”mjuk”, vilket får honom att agera hårt. Men ingen satsar fem öre på Theon och han blir till slut förrådd av sjömännen som han förväntades leda. 
 
En intressant parentes: Master Luwin försöker övertala Theon att ge upp Winterfell och ansluta sig till The Nights Watch (”once you take the black cloak, all your past crimes is forgiven”), men Theon nappar förstås inte. Och jag ska inte sticka under en stol med att jag skrattade högt när Theon efter sitt brandtal (där han försöker övertala sina 20 sjömän från Iron Island att utkämpa en sista, ärofylld strid mot de övermäktiga nordborna som omringat Winterfell) blir nerklubbad i gyttjan av en av sjömännen. 
 
”Thought he’d never shut up”
”It was a good speech. Didn’t want to interrupt”. 
 
Men nu till säsongens tungviktare: 
Tyrion inleder säsongen (”The North Remembers”) som King’s Hand – han röjer upp bland The Small Council’s fulaste fiskar, intrigerar mot Cersei, får veta att hon tänkt försvara staden med wild fire och tar över kommandot, blir ”vän” med Varys, gör Bronn till Kapen i King’s Guard, smugglar in Shae som Sansas hand maiden – men avslutar säsongen förvisad från sin position och ignorerad av sin far, Tywin. Varys är den enda som tackar honom för att ha lett försvaret av staden under slaget i Blackwater Bay. Tyrion är en hårsmån från att dödas – av en man på uppdrag av Cersei – men räddas av Pod! Yeay! Av alla karaktärer i serien är Tyrion nog den enda som ger 100 procent återbäring. Man tröttnar aldrig på hans ironier. 
 
Tywin Lannister (fantastiska Charles Dance) träder fram allt tydligare som den pragmatiske patriarken han är. Han som styr i det dolda. Hans entré i tronsalen och första möte med Joffrey på Järntronen i avsnitt 10 är makalöst rolig. Han rider nämligen in på en vit häst. Alla vem vem som egentligen bestämmer. 
 
 
Men jag är framför allt ÖVERFÖRTJUST i dynamiken mellan Cersei och Tyrion efter att Tyrion återvänder som King’s Hand. Åhh det går att grilla en gris i rummet när replikerna mellan dem är som hetast och göra en snögubbe under de allra frostigaste meningsutbytena. Tv-guld. Men här händer också något superintressant, en glimt av sympati dem emellan som såvitt jag vet aldrig återkommer i serien. Cersei bekänner i ett svagt ögonblick för Tyrion att hon inte längre kan styra Joffrey och att hans brist på empati och böjelse för våld och otäckheter (han tvingar som ni kanske minns en prostituerad att slå en annan med ett skärp ) kanske har att göra med hennes och Jamies ”synder”. Med andra ord, incest kanske inte var någon toppenidé. Tyrion blir uppenbart beklämd över sin systers plötsliga sårbarhet och närmar sig henne för att visa sin sympati, men förtrollningen bryts innan de hinner bli allt för bra vänner. Bara ett par avsnitt senare har Tyrion skickat Myrcella, Cerseis dotter över havet för att giftas bort, och Cersei tillfångatar och misshandlar en av Lord Baelish prostituerade som hon tror är Tyrions käresta som hämnd. Det är då Tyrion uttalar ett hot mot Cersei vilket hon senare åberopar som ”bevis” för att han ska ha förgiftat och dödat Joffrey: 
 
”A day will come when you think you are safe and happy and your joy will turn to ashes in your mouth, and you will know the depth is paid”. 
 
Cersei är en av mina favoritkaraktärer all time high, på grund av hennes feministiska (och omåttligt cyniska) insikter. Hon må vara en hjärtlös tyrann, men hon har sina poänger. ”I should have been born a man” säger hon till Sansa i avsnitt 9 när de tillbringar några ödesmättade timmar tillsammans, inlåsta under slottet medan Stannis anfaller King’s Landing: ”I’d rather face a thousand swords than be shut up inside with this flock of frightened hens”. Föraktfullt distanserar hon sig från kvinnorollen som hon avskyr. 
 
Hon delar även generöst nog med sig av följande information till Sansa som nyligen fått sin första mens: ”If the city falls these fine women should be in for a bit of a rape. Half of them will have bastards in their bellies come the morning. You’ll be glad of your red flower then.” 
 
Sansa lyssnar förskrämt på Cerseis rant, och här kommer de verkligt feministiska insikterna på löpande band: 
 
”When we were young, Jamie and I, we looked so much alike even our father couldn’t tell us apart. I could never understand why they treated us differently. Jamie was taught to fight with sword and lance and mace, and I was taught to smile, and sing and please. He was heir to Casterly Rock, and I was sold to some stranger like a horse, to be ridden whenever he desired”. 
 
”But you were Robert’s queen”, invänder präktiga Sansa. Cersei svarar: ”And you will be Joffrey’s. Enjoy.”
Ha ha. Touché. 
 
Avsnitt 9, ”BLACKWATER” är ett av de bästa avsnitten hittills skulle jag säga – båda säsongerna inräknat. Stämningen i luften när Stannis skepp tyst glider fram genom det svarta vattnet. Förberedelserna i King’s Landing. Cersei som nästan tar livet av Tommen med gift. Respekten och olusten som samtliga (förutom Joffrey) känner inför att använda wildfire, det är liksom ett nödvändigt ont som ingen gläds ett dugg över, är påtaglig. Det är grym krigföring, och det vet dom. Ja, hela avsnittet andas nån slags slutgiltighet, där mycket står på spel. Mysrys.
 
 
Norr om muren händer det minst intressanta om det inte vore för en viss rödhårig ”wildling”: Ygritte (Rose Leslie), som först tillfångatas av Jon Snow men luras in i ett bakhåll av en konstant babblande Ygritte 🙂 Älskar hennes ifrågasättande av de sju kungarikenas ideal och moral, det finns faktiskt fog att fråga varför män i Jon Snows ålder svär en ed som innebär att de inte får ligga med någon. Kit Harrington är tyvärr seriens tråkigaste skådespelare. Klockorna stannar osv, och jag tror verkligen att en mer skillad skådis hade kunnat ge hans storyline lite bättre djup. I slutet av säsongen dödar han Qorin Halfhand, vilket är tänkt ska skapa en väg in till vildingarnas inre kärna, där han ska låtsas vara en ”omvänd crow”, fast egentligen är han en spion. Tycker dock att detta framkommer lite otydligt, och man hinner nästan glömma vad de är ute på för uppdrag norr om muren egentligen – men jag kan tala om att det börjar med att de söker efter Benji, Jon Snows farbror, vars häst återvänder utan sin ryttare till Castle Black. Sedan övergår det till nån slags insikt om att vildingarna börjat organisera en armé norr om muren. 
 
Det jag gillar med ”north of the wall” är allt som händer runt Jon Snow, Sams finurliga utläggningar om historia och crush på Gilly hemma hos Craster, skitsnacket mellan de unga männen i The Nights Watch. The White Walkers som dyker upp i sista avsnittet ger jag inte mycket för. Alldeles för SGI-aktiga och inte alls särskilt läskiga – dessutom förstår jag inte hur de funkar. Varför beter sig vissa som zombies medan andra är som några slags ledargestalter? 
 
Jag sympatiserar med Brans mod och hela biten i Winterfell är så otroligt sorglig, men i övrigt är hans storyline mindre intressant. Osha är cool, Hodor är… Hodor. Rickon är irriterande ointressant (kanske pga sin ålder). 
 
 
På andra sidan havet kämpar Khaleesi för att skrapa ihop en båt eller två, så att hon kan segla över havet och ta tillbaka The Iron Throne. Fast inser att hon förmodligen inte kommer att tas emot med öppna armar och att hennes drakar inte räcker för att ingjuta respekt. Hennes besök i Qarth är egentligen det enda intressanta som sker. I sista avsnittet besöker hon House of The Undying, dit hon lurats av en av köpmännen med magiska krafter som vill fjättra Daenerys i tornet och utnyttja det faktum att deras krafter är starkast i närvaron av drakarna. En grej jag gillade, men inte fattade, var det här med att hon går in i olika dörrar: till tronsalen och The Iron Throne, och till ett tält vid The Wall där Khal Drogo väntar med deras barn. Vad var poängen med detta och vem ”skapade” dessa ”parallella världar”, eller vad man ska kalla det? 
 
Det är tydligt att Ser Jorah har en FET crush på Khaleesi, men hon gör klart för honom att drakarna är de enda barn hon kommer skaffa… Men vem ska då ärva tronen? Hmm. 
 
Det finns så mycket att diskutera i säsong 2, men jag måste avrunda nån gång. Och jag är väldigt sugen att börja med säsong 3!!! Stay tuned 🙂

Taken (2008)

Aj då. Tanken var att jag skulle hinna se Taken och Taken 2 före Filmspanarträffen på lördag, då Jojje har bestämt att vi ska se Taken 3. Jag kan dock avslöja redan nu att jag med största sannolikhet inte kommer att se tvåan efter att ha sett nummer ett. HUR I HELA FRIDEN kan den här filmen ha 7.9 på IMDB?!? Inte för att det är ett kvitto på att den måste vara bra, men en smula originalitet brukar de som masar sig över 7.5-strecket ändå ha. Det skulle vara en ovanligt infantil sjuttonåring som hoppar, frustar och skuttar som en femåring så fort hon ser sin far då – för det måste jag erkänna kändes en aning originellt. 
 
Liam Neeson gör sitt jobb antar jag, som den pensionerade CIA-agenten Bryan Mills, och inledningsvis är Taken inte så pjåkig; jag sympatiserar med hans tafatta försök att komma närmare sin dotter Kim – trots att hon har en personlighet som en tamagotchi. Men så fort det där samtalet från Paris kommer gör filmen en gir rakt ner i floskelparadiset, och kommer ut på andra sidan on the highway of präktighet. Är det meningen att jag ska bli berörd av den här bindgalne pappan som röjer genom Paris gator, skjuter sin förrädiske väns (hmm, var inte det lite väl passande att den parisiska polisen är mutad när han behöver dem) fru i armen med parets barn i sovrummet intill och tar sig friheten att döda alla han ser? 
 
Till filmens försvar; det här verkligen inte min genre: ska jag se action med massa vapen och biljakter måste det finnas något mer under ytan för att jag inte ska riskera att svälja min egen käke pga grava gäääääspningar och myror i hjärnan. Men det FINNS saker under ytan i Taken, enda problemet är att det är något jag tycker väldigt illa om: lökig sensmoral. Bevara oskulden. Pappa fixar. Olydig blondin (Kims bästa vän, Amanda) offras utan att någon verkar bry sig nämnvärt. Och vem bryr sig om alla de andra traffickingoffren nu när pappa återbördat sin lilla flicka till församlingen? Inte Bryan Mills verkar det som. 
 
Nä, det här var en riktig besvikelse. Nu är frågan: är det värt för mig att se Taken 2?  
 
Betyg:
 
 
 

Filmspanartema: Utmana din smak | Grave of the Fireflies (1988)

Årets första tema med Filmspanarna går under täckmanteln Utmana Din Filmsmak. Det går kort och gott ut på att få sin egen filmsmak utmanad av en annan filmbloggare, samt att jag utmanar någon annans genom att välja ut en film som ligger utanför den utvalde filmspanarens ”comfort zone”. Att jag skriver ‘täckmantel’ beror på att uppdraget är mångbottnat och en smula komplicerat. Man skulle kunna kalla temat Utveckla Din Smak eller Nu Jävlar Ska Jag Tvinga Dig Att Se Min Favoritfilm Som Du Förmodligen Hatar. I uppdraget ingår ju att läsa in sig på en annans persons filmsmak, och rekommendera en film som jag själv håller högt, men inför valet finns två möjligheter:
 
a) att välja en film som den andra förhoppningsvis också kan tänkas gilla, men av någon anledning inte tagit sig för att se för egen maskin. 

b) välja en film som den andra absolut inte skulle välja att se själv, men som jag tror kanske kan överbrygga denna ovilja/ointresse för genren eller filmen.  

Frågan är alltså om man ska fokusera på att göra den andra nöjd, eller som jag hintar om ovan, tvinga den att se nåt som den riskerar att avsky? Efter att Fiffi lottat namnen på deltagande filmbloggare fick jag äran att utmana… 

En filmbloggare med vurm för rysare (Stephen King i synnerhet, men annars det mesta som utspelar sig i en stuga i skogen eller bakom pannloben hos en psykopat), superhjältar (Kick-Ass), feelbad (No Country For Old Men), humor och action (The Mummy), fast med en uppenbar svaghet för drama och feelgood i linje med Blue Valentine och Midnight in Paris. Det största undantaget för vår gemensamma filmsmak är skräckfilm, som jag inte alls är särskilt förtjust i. Det andra verkar vara politiska filmer baserat på verkligheten, som är en av mina favoritgenrer. Vi hamnade i en intressant diskussion om bl.a. Hunger och Waltz with Bashir, där jag frustretat försvarade den bio-politiska filmens existens, medan Filmitch ställde sig tveksam till ”genren” på grund av att filmer som försöker sig på att återge historien, eller politiska konflikter, riskerar att vinklas av avsändaren och omöjligt kan återge historien på ett objektivt, rättvist sätt. Må så vara.
 
Jag valde trots detta, eller kanske på grund av det, den norska storfilmen Max Manus (2008) som Utmaningsfilm till Filmitch. En av mina favoritfilmer från det året, pga. storslagenhet, bra skådisar och en intressant berättelse om motståndsrörelsen samt dess hjältefigur Max Manus i Norge under andra världskriget, något som jag faktiskt aldrig hade hört talas om innan jag såg filmen. I mina ögon innehåller filmen inga större kontroverser, då jag med facit i hand utan förbehåll föredrar ett fritt, norskt grannland än en enklav i Führerns Stortyskland. Men frågan är: vad tycker Filmitch om saken? Är Max Manus tillräckligt komplex för att falla honom i smaken? Kolla in hans utlåtande här eller klicka på länken längst ner i inlägget!
 
Själv fann jag mig utmanad av Jojjenito och jag blev glatt överraskad av hans filmval som jag förstår hör till Klassikerna (med hela 8,5 i betyg på Imdb) även om jag faktiskt inte var särskilt bekant med den på förhand: nämligen japanska Grave of the Fireflies från 1988. Jojje hade rätt i att anime ligger utanför min gängse filmsmak, men genren är inte helt främmande. Tycker mycket bra om Min granne Totoro (1988) och Spirited Away (2001) av Miyazaki. Jag har kikat som hastigast på Ghost in the Shell (borde se den igen) och har haft Akira (1988, bra år för anime!) på Att se-listan sedan en tid tillbaka. Och på tal om GitS; enligt Variety ska Scarlett Johanson iklä sig rollen som Motoko i Dreamworks kommande spelfilms-tolkning av serien.
 
Grave of the Fireflies (1988) är baserad på den semi-biografiska boken med samma namn av Akiyuki Nosaka (1967) och regisserad och skriven av Isao Takahata. Den handlar om tonårspojken Seita och hans lillasyster Setsukos tillvaro under USA:s aggressiva bombningar av Japan i slutet på Andra världskriget, 1945. Efter att deras familj splittrats tvingas de klara sig på egen hand. Under några månader av matransonering, bomblarm och allmän otrygghet försöker de skapa sig en dräglig tillvaro på det som naturen har att erbjuda i ett övergivet skyddsrum strax utanför staden Kobe. Ljuset i mörkret är att de har varandra – och eldflugornas surrande om natten.
 
Det tog ett tag för mig att komma in i filmen; berättelsen skyndar långsamt och det känns, trots frekventa bombräder inte särskilt dramatiskt. Animationen är ju lite gammalmodig, men å andra sidan är bilderna vackert komponerade och detaljrika, och ljudbilden baseras på vardagliga ljud från omgivningarna. Men Setsuko och Seita blir allt eftersom mer levande för mig, och särskilt Seitas ömhet gentemot sin syster är rörande.
 
Intressant är att krigets fasor eller politiska bakgrund inte manifesteras med närbilder på ofrivilligt amputerade offer eller triumferande amerikaner. Snarare ligger dramat inbäddat i vardagen; pikarna om att syskonen är en belastning från den snåla släktingen som syskonen först inhyses hos, Setsukos barnsliga förtjusning i fruit drops och Seitas opportunistiska inbrott i folks hem, där han passar på att stjäla saker medan resten av stadens invånare springer mot skyddsrummen. I Setsukos sorgsna och symboliska fråga: varför måste de dö? när hon upptäcker att eldflugorna dött under natten.
 
Filmen kommer ikapp mig först efteråt egentligen. Barn i krig är nog det sorgligaste jag kan föreställa mig, och tecknaren av Setsuko har sett till att jag förälskar mig fullkomligt i hennes rultiga uppenbarelse. Pumpar mig full med beskyddarinstinkter. Därför är det omöjligt att inte ögonen tåras och halsen snärjs ihop när jag tittar på filmens inledning en gång till. Grave of the Fireflies är den bästa sortens krigsfilm, den som påminner mig om att krigets vinster eller förluster inte kan mätas i sönderbombad infrastruktur, utan i förlusten av en barndom.    

 

Betyg: 

PS. Tack för en lyckad utmaning, Jojje!. DS
 
 Kolla nu in vad de andra filmbloggarna (vi blev ett matigt gäng) fick för utmaningar på halsen, det ska i alla fall jag göra!
 
Filmitch – jag utmanade!
 
Jojjenito – utmanade mej!