The Imitation Game (2014)

 
Benedict Cumberbacth är nominerad till en Oscar för sin rollprestation i The Imitation Game. Men jag tror inte att han kommer att vinna. Inte för att han inte förtjänar det, men jag misstänker att man i sedvanlig filmpolitisk anda kommer att belöna någon för lång och trogen tjänst i stället. Som Steve Carell för Foxcatcher, eller Michael Keaton för Birdman. Cumberbatch däremot – honom kommer vi att se mycket mer av framöver. Han är en skådis som många vurmar för, jag har dock inte smittats av Cumberbatch-bacillen riktigt än. Han är jättebra i rollen som Alan Turing, no doubt about it. Men jag skulle vilja se mer innan jag bekänner färg. 
 
I The Imitation Game får vi ta del av en historia som den brittiska regeringen hemlighöll i 50 år efter andra världskrigets slut. En historia om hur matematikern Alan Turing tillsammans med Bletchley Park-gänget knäckte tyskarnas Enigma-kod. Ingen liten uppgift, då det ska ha räddat miljontals liv och kortat ner kriget med två år. Ett par år efter andra världskrigets slut dömdes Turing till ”kemisk kastrering” för att han hade haft sex med män. Homosexualitet (eller rättare sagt, sexuella relationer mellan samkönade) var olagligt fram till 1967 i Storbrittanien. Trots det var det först 2013 som Turing fick ett offentligt förlåt* (royal pardon) från Englands drottning för hur han behandlades. Så dags då. 
 
 
Filmen är välgjord och snygg och det bränner till bakom ögonlocken ett par gånger. Cumberbatch är skarp, även om det inte kändes jätteoriginellt med geniporträttet av Turing. Jag köpte heller inte motståndet han och kodknäckargruppen mötte från Commander Denniston (Charles Dance a.k.a. Tywin Lannister), liksom konflikten inom gruppen – var det verkligen på det här sättet? Och varför drar man ut på det så länge? Det kändes inte motiverat och jag misstänker att man skapat dessa motsättningar för att utmejsla Turing som missförstått geni, samt ett knep för att skruva upp dramatiken kring det hela. Men jag kan tycka att kampen mot klockan hade varit nervslitande nog. 
 
Däremot gillade jag relationen mellan Alan Turing och Joan Clarke (Keira Knightley) som skildras väldigt fint av både Cumberbatch och Knightley. Mark Strong som MI6-chefen Stewart Mezies – och hela historien kring hur man hanterade informationen från Bletchley-gruppen – lämnade också avtryck. I slutändan är det en stark film, men förväntningarna var ändå snäppet högre än utdelningen måste jag säga. 
 
 
Betyg
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s