The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

Så… Katniss Everdeen… Kommer hon att överleva Filmspanarnas sågar?
Jag ställer frågan med hopp om att själv finna klarhet i vad jag egentligen tycker om ”The Mockingjay”. Jag är ambivalent. Katniss är en antagonist som aldrig riktigt växer in i hjälterollen, tvärtom, hon spjärnar emot där hon kan och är i övrigt en rätt följsam, ömsom reaktionär, karaktär med vassa kanter. Bilden av Katniss känns igen från Suzanne Collins Hunger Games-trilogi, där hon inte heller framstår som någon särskilt djupsinnad rebell, utan mest som en aningslös bricka i ett spel hon inte behärskar eller har intresse av att delta i. Men jag hade ändå större sympati med henne där. Och även om jag tycker att det finns något sympatiskt med att vilja gestalta en traumatiserad surbunke, är det förstås problematiskt med en hjälte som mest av allt skulle vilja skita i allt och jaga kaniner i skogen.
 
Vi får sällan se vem Katniss verkligen är eftersom hon ständigt tvingas gå in i roller som hon avskyr, eller befinner sig i det icke önskvärda strålkastarljuset. Jennifer Lawrance gör kanske sitt bästa med att gestalta den socialt inkompetenta och humorbefriade Katniss Everdeen, ändå tycks hon begränsa sig till maximalt två ansiktsuttryck: chockad eller tårögd. Chockad… tårögd. Ja, särskilt spännande är det i alla fall inte. 
 
Men filmen är inte uträknad för det. Nej, det är som när jag läste böckerna och tänkte: det är lite synd att Suzanne Collins saknar fingertoppskänsla. För det här är en bra historia. Mörk och psykologisk, som (om man lyckas ignorera klumpigheten i berättandet) faktiskt handlar om en ung människa som tvingats döda andra utan syfte (annat än att överleva ett cyniskt spel), och förmodligen känner enorm maktlöshet. Som kanske inte är så jäkla peppad att starta en revolution. För hen är ändå helt fucked up. Skadan är redan skedd.
 
Tyvärr framgår det inte tillräckligt tydligt i filmen att Katniss lider av posttraumatisk stress och är mäktigt deprimerad. Inte så sexigt. Inte så blockbustigt. Men rätt trovärdigt egentligen. Istället för att lyfta fram och fokusera på de här intressanta delarna i storyn får vi istället en redovisande film, som inte känns lika smutsig och dramatisk som den hade kunnat vara med en mer vågad regissör. 
 
Fast Mockingjay Part 1 är ändå godkänd som underhållning, framför allt den andra halvan. Humorn glimtar till när Katniss ska agera framför kamerorna iförd pansar suit och krysta fram rebellpropaganda.Fast det är inte Katniss som står för det roliga, utan de runt omkring. Elizabeth Banks som Effie Trinket till exempel. Vilket fantastiskt överspel! Andra skådisar som lämnar avtryck är som vanligt en stabil Woody Harrelson och Natalie Dormer (Margaery Tyrell i Game of Thrones) som filmsregissören Messalla. Visst var det en ynnest att få se Philip Seymour Hoffman, men inte ens hans lysande persona lyckas göra något jättespännande av Plutarch Heavensbee. Julianne Moore som president Alma Coin är också bra.  
 
Själva handlingen, det politiska spelet och propagandakriget, är okej kulisser för det som jag tycker är själva knorren på grisen:  relationen mellan Katniss och Peeta. Det är rörande. Han är den enda som ser den vem Katniss är bortom tv-kamerornas spektakel. För honom är hon inte härmskrikan, inte hjälten, inte fienden. Hon är hans stora kärlek. Och hon bryr sig i princip bara om honom och Prim. Politiken kommer i andra hand. Däremot har jag svårt att avgöra om detta framgår i filmen, eller om det är muskelminnet från läsupplevelsen som spökar. Kanske kan de andra Filmspanarna som inte läst böckerna ge mig svaret? Jag överlåter därmed åt dem att två sina händer, ladda bilan eller sprida vita rosor över Panem. 
 
Betyg:

16 responses to “The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

  1. Grym film ❤

    Gilla

  2. Pigg underhållning för stunden men den är verkligen lättglömd. Är egentligen inte värd mer än en tvåa (helt ok film) men eftersom tiden flyger fram och det ändå är en fantasieggande fantasy ger jag den med nöd och näppe trean (rekommenderas).

    Du verkar ha en större förståelse av karaktären Katniss. Du ser också ett djup och en inre konflikt i henne som jag helt missar. Det är troligen på grund av att jag inte läst böckerna och har bara filmen att gå på.

    Kommer såklart se fjärde filmen, men den behövs inte ses på bio. Hade varit bättre att se de två sista "back to back" tror jag.

    Gilla

  3. Jag förstår det som att du läst böckerna…kanske man ändå bär med sig en annan syn på karaktärernas djup då…som inte kommer fram riktigt under en films speltid..?

    Jag har sett de två första delarna och kommer såklart att se den här också. Så pass intressant är det ju ändå så att man vill veta vart det hela kommer att sluta… 🙂

    Gilla

  4. Den här texten gör mig mer positiv till filmen. Eller kanske inte till filmen, utan historien bakom. Hur som helst uppskattas sådant.

    Gilla

  5. Jag vet inte om jag skulle säga att Katniss är aningslös, men som du mycket riktigt påpekar är hon ju egentligen inte så jäkla brydd. Jag upplever att en rätt avgörande scen är den i Catching Fire när hon försöker övertala Gale att de ska sticka men han håller emot. Egentligen är han mer ideologisk (eller hur man nu ska uttrycka det) än hon. Det var iofs en av grejorna jag gillade med henne i boken, att hon var så pragmatiskt.

    Och visst är det svårt att förmedla allt man får uppleva genom henne i boken på film, mycket gråtande blir det…

    Gilla

    • Ja, visst är det så, att Gale är idealisten i "förhållandet"! Gillar också det med henne, att hon inte är särskilt politiskt engagerad, utan mest vill dra till skogs. Sköta sitt. Det är det som gör henne sympatisk, konstigt nog. Kanske för att hon är som folk är mest.

      Gilla

  6. Okej, Katniss är inte en sprudlande hjältinna, verkligen inte någon som det är lätt att tycka om, känna för – eller med. På det sättet är hon lite lik Captain America. Och precis som att många stör sig på Jennifer Lawrence som Katniss så stör sig många på Chris Evans som Captain America fast dom båda kanske egentligen bara gör det dom ska, dvs spelar väldigt nedtonade, beiga och personlighetssvaga huvudroller.

    Jag står fast vid att jag gillar Jennifer Lawrence i dom här filmerna men jag tycker Katniss är trist.

    Och filmen med.

    Ja det var väl det 🙂

    Gilla

  7. Jag (som inte läst böckerna) tyckte nog att filmen fick fram att Katniss struntar i det politiska spelet och egentligen bara bryr sig om sin familj och Peeta.

    Jag har sett ute bland bloggarna att du tror att du är den enda som faktiskt gillar Peeta, eller åtminstone tycker han är en ok karaktär. Grejen är att jag hatade honom i ettan men i Catching Fire så tyckte jag han var en av höjdpunkterna. Med sitt träiga sätt så passade han som motvillig "skådis" i The Capitols hunger(skåde)spel.

    Gilla

  8. Håller med Carl om att din text om böckerna ger hela historien mer djup! Synd att så mycket av nyanserna verkar ha försvunnit från filmerna.

    Du verkar hyfsat nöjd med filmatiseringarna ändå, jag undrar om det är en generell åsikt från fansen?

    Gilla

    • Ja, generell är jag väl det. Är inte så sjåpig antar jag eftersom jag även läste böckerna med skygglappar och undvek att tänka på den ojämna, litterära kvaliteten. I skrift kan man liksom välja lite vad man vill se för bilder inom sig och fokusera på, det är svårare med film. Vet inte hur den generella åsikten är bland "fansen", har inte lagt örat mot rälsen direkt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s