”What if my problem wasn’t that I don’t understand people but that I don’t like them?”
Jag vet inte, det här är bara en tanke… men jag tror att Nightcrawler skulle kunna inspirera arbetslösa MYCKET mer effektivt än samtliga av Arbetsförmedlingens coacher, starta-eget-seminarier och ”internetkurser”. Louis Bloom (Jake Gyllenhaal) är nämligen rätt bra på att…
1) Sälja in sig själv
2) Skapa utbud och efterfrågan
3) Analysera marknaden och anpassa sig till konkurrensen
4) Leverera!
Lägg dig även till med (valfritt) ett brett, närmast psykotiskt, leende, en snabb bil, en hutlöst underbetald assistent och låt sedan verkligheten göra resten – BOOM! – så har du en helt ny karriär framför dig. Åtminstone om du heter Louis Bloom.
Nightcrawler är thrillerunderhållning med stora stänk av morbid humor och mediekritik, en hybrid mellan American Psycho och Gone Girl. En ruskigt smal Jake Gyllenhaal har aldrig varit obehagligare än i rollen som Lou Bloom, en småfifflare i Los Angeles som utvecklas till en fullfjädrad sensationsjournalist med vittring på nyheter. Snaskiga sådana. Biljakter, olyckor, snyfthistorier och mord. Bloom är minst lika skrupelfri som tv-producenten Nina Romina (Rene Russo), vars nyhetsredaktion han levererar videofilmer till, bostavligt talat till vilket pris som helst.
Rene Russo som gammal tv-räv är underbart rapp i käften och hyvlar av filmens kanske bästa replik (*twitter*) till nyhetsredaktören, den enda förutom Lous assistent som verkar ha moralkompassen i behåll. Det är härligt att man kan utläsa henne ambivalens inför den påträngande, men skickliga videoreportern Louis, utan att hon behöver säga så mycket. Russo och Gyllehaal ger filmen en härlig kemi.
Regissören Dan Gilroy grottar ner sig i det vi älskar att hata; reality-teve som snyltar på folks olycka, närd av höga tittarsiffror förstås, vilket säger något om samhället vi lever i. Vi kanske tycker att det är omoraliskt att filma och fotografera utsatta människor; oavsett om det är knarkare som åker fast i Cops eller ett olycksoffer i ett bilvrak, men nog tittar vi om chansen erbjuds. Integritet är i sanning något relativt.
Det är också mycket roligt att Gilroy driver så hårt med klyschan att ”alla är sin egen lyckas smed”. Jo, men tänk om smeden är en regelrätt galning?! Det är kul, men tyvärr blir det övertydligt mot slutet. Lite för cyniskt och samtidigt banalt. Hade det inte varit mer spännande om Louis Bloom hade haft några fler känslor i kroppen utöver maktrus och dålig självkontroll? Utöver det är filmen snyggt klippt och det finns knappt några överflödiga bilder. Ändå känner jag mig inte mer än medelmåttigt förjust i Nightcrawler. Kanske var det lite för många timmars rumpgnässande mot hårt underlag (Reflexen och Park) som tog musten ur upplevelsen.
Betyg:
Lördagens filmfestivals-marathon som regisserades av Henke innehöll inte mindre än tre filmer: Northern Soul av Elaine Constantine, Kumiko, the Treasure Hunter av David Zellner. Jag kommer inte att recensera de andra två, men kortfattat kan jag säga att jag hade större behållning av att följa med en japansk dagdrömmare till Fargo i jakt på en skatt än att hänga med ett gäng danstokiga, brittiska ungdomar som knarkar och slåss. Den senare hade heller ingen textning vilket innebar att ungefär 75 procent av dialogen gick mig förbi. Samtliga filmer visades på Stockholms Internationella Filmfestival. Nighcrawler kommer upp på svenska biografer 28 november.
Så vad tyckte de andra Filmspanarna om Nightcrawler? There’s only one way to find out..
The Nerd Bird 
Å gode gud, måtte inte Arbetsförmedlingen visa denna film på teambuildningsdag för dom anställda. Det finns redan för många Lou Blooms i världen.
Fast för få Nightcrawlers.
Filmen alltså. 😉
GillaGilla
Klockrent där om Russo. Hennes ansikte sa väldigt mycket. Hur hon trodde att hon kunde utnyttja men samtidigt kontrollera honom. Middagscenen var härligt intensiv.
GillaGilla