El Labyrinto del Fauno / Pans Labyrint (2006)

Spanien 1944. I spåren av Spanska inbördeskriget strider ännu vänsterrebeller mot Francos militärer i bergstrakterna. Här kämpar även unga Ofelia med att anpassa sig till ett nytt liv, som styvdotter till fascistkaptenen Vidal, som hennes mor gift sig och väntar ett nytt barn med. Ofelias far har dött och hon flyr in i sina böcker. En natt lockas hon in i en labyrint och stiftar bekantskap med en faun, som påstår att Ofelia egentligen är en prinsessa i ett underjordiskt kungarike. Hon måste dock bevisa sin börd genom att utföra tre uppdrag. Samtidigt pågår blodiga stridigheter i skogen och rebellerna har två infiltratörer, som tar allt större risker, i Vidals läger. 

 

Jeez! Jag var inte förberedd på hur mörk och tungsint den här filmen skulle vara. Jag fick lov att ta en paus mitt i och gå och laga pannkakor för att inte deppa ner mig fullständigt (vilket normalt sett är ett etikettsbrott i mina ögon, att avbryta mitt i en film). Historien är gripande, både den om Ofelia och de socialistiska rebellerna (särskilt med facit i hand: Spanien förblev en diktatur under Franco ända fram till 1975). Omständigheterna är i princip hopplösa för alla inblandade, det är våldsamt och otäckt mest hela tiden. Guillermo del Toro låter inte heller Ofelia fly in i någon ljus fantasivärld direkt, jag blev både äcklad och rädd för figurerna hon möter.

 

Men trots svärtan är det en djupt mänsklig och fin berättelse (fram med gråthinken). Parallellerna mellan Ofelias och rebellernas kamp som förenas i den gemensamma fienden, kapten Vidal, är ett smart grepp och deras öden är på lika blodigt allvar. Det är knappast en barnsaga bara för att huvudkaraktären är ett barn. I övrigt är bildspråket och fotot fantastiskt och musiken gör mycket för den rysliga stämningen. 

 

Betyg;