Fury (2014)

 

När jag kom hem från visningen av Fury och skulle berätta vad jag tyckte om den för min filmskapande och filmälskande sambo var allt jag fick fram… ”jag vet inte”. Och vi började diskutera genren KRIGSFILM. Han menade att jag kanske inte var ett fan av genren, och därför hade problem att formulera mig. Kanske är det så, att det är en genre som kräver ett ställningstagande, ungefär som med genren MUSIKAL, accepterar man konceptet? 

 

Det är sant att krigsfilm inte är mitt förstahandsval, men det finns krigsfilmer som jag gillar. Norska Max Manus till exempel. The Hurt Locker,  Schindler´s List, The Monuments Men, Waltz with Bashir och satirkrigsfilmen Inglorius Basterds. Gemensamma nämnare är väl att det är filmer som handlar om vad som händer utöver kriget, med  människorna och samhället. Minns inte vad jag tyckte om klassiker som Saving Private Ryan, The Deer Hunter, Apocalypse Now och Full Metal Jacket mer än att jag vet att de också utforskar hur krig påverkar människor, i motsats till krigsfilmer som poängterar hjältens roll och simplifierar fienden (Black Hawk Down, Pearl Harbour). 

 

I Fury återvänder vi för hundraelfte gången till Andra världskriget. Ett krig med tydliga förlorare: nazisterna. Ingen har någon sympati för dem så det är lätt att låta dem dö som flugor (Fury), ta deras skalpar (Inglorius Basterds) eller spränga dem i luften (Max Manus) utan skuldkänslor. För att nämna några exempel. Men det är också mitt stora problem med krigsfilm, det oundvikliga i att sitta och heja på folk som dödar andra människor, nazister eller ej. Det är osmakligt. 

 

 

Har Fury då något att erbjuda en sån som jag? 

Mitt svar är mjo. Det har den kanske. (Däremot kan jag nästan garantera att krigsfilmsvurmare kommer att älska den. Krigsscenerna är många, högljudda, blodiga och brutala).  

 

Fury är paradoxalt nog en film som vill slå hål på hjältemyten och amerikanska soldaters oskuld, samtidigt som den säljer in Brad Pitts karaktär, Don ”Wardaddy” Collier, som den perfekta (anti)hjälten. Han är knappast moraliskt fläckfri, men han håller sina mannar, i pansarvagnen som de döpt till Fury, vid liv. Han lär den nykläckte soldaten Norman (Logan Lerman, ”Percy Jackson”) att döda tyskar. ”Det är du eller han”. Truppen runt Wardaddy består av olika sorters män; den religöse ”Bible” (Shia LaBeouf), machiston Grady (Jon Bernthal, Shane från Walking Dead) och osentimentale ”Gordo” (Michael Pena). Skådespeleriet är lysande från LaBeouf och Bernthal, liksom babyface Logan Lerman. Brad Pitt var okej, men jag kan inte bestämma mig för vad jag egentligen tycker om honom. 

 

  

  

Det är kring den här lilla gruppen män, uppenbart traumatiserade av kriget, som historien kretsar. Vi lär känna dem genom Normans ögon, som med förskräckelse, naivitet och stort motstånd tvingas ta del av krigets fasor och brutala verklighet. Dö eller dödas. Det är effektivt, vi känner som Norman, och tycker de här krigspittarna är rätt störda. Men efter att ha sett döden i vitögat några gånger växer Normans förståelse för Wardaddy och hans mannar. Och det gör även min.

 

  

 

Krig tar fram det fulaste i människor, inte bara i de tyskar som såg sig själva som övermänniskor, utan även i de amerikanska soldater som fritog tyska städer och utnyttjade de kapitulerades underläge. Som köpte eller våldtog kvinnor, misshandlade tillfångatagna tyskar, osv. Trots det genanta draget att skapa en liten romans mitt i kaoset (Emma och Norman), samtidigt som en grupp män tar en kvinna i omgångar ute i en pansarvagn, är det ”uppfriskande” att man inte väljer att gestalta amerikanerna som hjältar, utan som soldater som inte är mer civiliserade än dem de dödat. Det är krasst och svårsmält, men jag tycker att regissören David Ayer lyckas visa att krig är förjävligt och skapar förjävliga konsekvenser. Och frågan måste ställas: vad var alternativet? Att låta Nazityskland ta över Europa och fortsätta utrensningen? ”Ideals are peaceful, history is violent” som Wardaddy säger. En ursäkt lika mycket som en hård sanning. 

 

Tyvärr lyckas inte Fury slutföra sitt resonemang, utan styr sedan skutan rakt in i hjältefällan ändå. Men det var ett gott försök. Jag tyckte om dynamiken mellan skådespelarna, hur de trots sina olikheter svetsats samman till en enhet under ”Wardaddys” befäl. Ett brödraskap på gränsen till vansinne, medvetna om att det här kommer att prägla dem för resten av livet, om de ens överlever. Ett ironiskt ”the best job I ever had” ringer i bakhuvudet. 

 

Fury har biopremiär i dag. 

 

Betyg: