Disney: Beauty & the Beast (1991)

 

”Who could ever love a beast?”

 

Jag kan! Jag älskar Skönheten och Odjuret. Inte helt förbehållslöst, men nästan. Kanske för att jag kan identifiera mig med Belle, som hellre läser böcker och umgås med sin excentriske far (min är sjöman) än att vara bihang till fratboyen Gaston (tydligen går det att spela över i tecknad film). 

 

B&tB är en fantastisk kärlekshistoria, som verkligen förmedlar något fint: att skönhet kommer inifrån. Att man kan göra fel och sedan göra rätt. Fast, här kommer en tanke som inte släpper taget om mig: hade det inte varit lite kul med ombytta roller? Med en skitsnygg bondpojke som tvingades bo i ett slott med ett lurvigt odjur af det feminina könet? En ung man som ser förbi Odjurettes vredesutbrott (och behov av anger management kanske?), och rakt in i hennes hjärta? Skulle inte Xavier Dolan kunna regissera den filmen? 

 

Belle är ju annars en grym, feministisk förebild. En intellektuell boknörd som längtar efter att se världen utanför den franska byhålan. Jag utgår från att hon och Odjuret/prinsen sålde slottet och flyttade utomlands när kamerorna slocknade. Sedan vi såg dem sist har de backpackat genom Australien, bestigit höga berg och skaffat fyra små odjur, *host* jag menar barn. 

Och musiken! Klassiska musikalnummer, samt det fantastiska ”fotot” – eller vad ska man kalla det i tecknad film? – som gör mig så himla glad. Miljöerna är fantastiska, scenerna färglada och stiligt komponerade så att man skulle kunna tro att Wes Andersson var inblandad. Animeringen är lite klumpig, men på det stora hela är det skitsnyggt. Bikaraktärerna är också gamla favoriter: lilla koppen Chip, tekannan Mrs. Potts, ljusstaken Lumiere och klockuret Cogsworth. En av de bästa Disney-filmerna, utan tvekan. 

 

Disneybetyg: