Frank (2014)

How to describe Frank?

Den meningen har fastnat i mitt huvud. Och ja, hur ska man beskriva Frank? Det är en feelgood-film av Lenny Abrahamson som någonstans på vägen växlar spår och blir något av en feel bad-film. Som handlar om Jon (Domnhall Gleeson) som så gärna vill bli rockstjärna, eller åtminstone skriva en hygglig låttext. Det går så där va? Han försöker komponera texter om det han ser omkring sig, men det blir aldrig bättre än rader i stil med ”där är en tjej med en röd väska, och där är en brunett, undrar om de känner varandra?”

Nej, Jon behöver inspiration. Ett band.

Av en slump får han chansen att ersätta en keyboardist i det experimentella bandet Soronprfbsvars, vars sångare Frank har huvudet täckt av ett stort låtsashuvud. Han tar aldrig någonsin av sig det, inte ens när han sover. Jon blir imponerad av Franks originalitet och med vilken självklarhet han hänger sig åt musiken. Frank är navet i bandet, deras självklara ledargestalt, en ödmjuk sådan, men som kräver perfektion av medlemmarna och sig själv. Men Jon kan inte släppa taget om vem det är som döljer sig bakom Franks ”mask” och vill att resten av världen ska förstå Franks storhet, vilket leder till att han hamnar i konflikt med den som står Frank närmast, bandmedlemmen Clara (Maggie Gyllenhaal).

Frank känns som en sådan där klassisk, brittisk, nördig musikfilm som det luktar kultförklaring om redan när man ser filmaffischen. Den är corky, rolig, konstig och charmig – och bitvis allvarlig. Vilket är bra, komedin funkar som lockbete och är kanske tvunget för att det inte ska bli allt för pretentiöst, men utan allvaret hade det varit lite för tunt för min smak. Och jag tycker faktiskt att det inte finns så mycket att anmärka på. Frank är en ironisk kommentar till musikindustrin, och ifrågasätter kanske delvis villkoren för att bli känd, och erkänd som artist, i dag. Vad är musiken värd om ingen lyssnar? Och tvärtom – vad är kändisskapet värt om man inte lyssnar på sig själv? Vad är äkta, vem är äkta och vad spelar det för roll? Tydligen så ligger en memoar till grund för filmen, skriven av Jon Ronson, som var keyboardist i ett band med Frank Sidebottom, en karismatisk sångare som liksom sin namne i filmen, gömde sig bakom ett huvud av papir maché. 
Maggie Gyllenhaal i rollen som den svårmodiga, stränga, rasande, överlägsna och icke-inställsamma Clara var magnifik. Sannolikt en rolig roll att spela. Huvud(*fniss*)personen bakom Franks mask är ingen spoiler tror jag – men det är alltså den alltid briljante Michael Fassbender. Men trots att jag visste det hade jag extremt svårt att föreställa mig honom där bakom. Det kändes verkligen inte som han. Om det är ett gott betyg eller inte vet jag inte, det kändes bara inte som en klassisk Fassbender-roll. Vilket på ett sätt blir en metainsikt för mig själv, hur vet jag att det verkligen var Fassbender bakom masken och spelar det någon roll?

Betyg:

 
Jag såg filmen med Fiffi, hennes inlägg hittar ni här
 

2 responses to “Frank (2014)

  1. Jag kan tänka mig att man kommer att få se många plus, getingar och 5/5 när den här filmen har biopremiär. Jag tror den kommer falla många MYCKET i smaken. Jag blev varken berörd eller charmad och klickar det inte så gör det inte men jag förstår verkligen att många kommer att tokgilla filmen. Ja, du gjorde ju det till exempel 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s