P&LFF x 2

Jag har inte hunnit med att se allt som jag hade velat på Peace & Love Filmfestival. Tyvärr har man ett jobb att sköta samtidigt 😉 Men jag har i alla fall sett ett par filmer som jag tänkte orda lite om, och jag har haft Fiffi, hennes son Mortimer och Jimmy som sällskap på alla visningar hittills. Mycket angenämt att få dela filmupplevelserna med er! 
 
Regi: Richie Meta
Indisk film som handlar om hur en 12-årig pojke (Siddharth) försvinner efter att familjen skickat honom för att arbeta i norra Indien och om en pappas desperata sökande efter honom. Då Siddharths familj är fattig och det kostar mycket pengar är det inte en lätt uppgift att ge sig ut och leta. Man följer pappan, Mahendra (Rajesh Tailang), i hälarna när han försörjer sig som någon slags ”gatuskräddare”, han fixar folks blixtlås och småfix på kläder direkt på gatan. Mamman, Suman (Tannishta Chatterje) är hemmafru och tar hand om deras dotter, som går i skolan till skillnad från den försvunne Siddharth. Det är på många sätt en hjärtvärmande film, även om jag var lite skeptisk i början, tyckte det kändes som en tv-film och det märktes att skådespelarna inte var så rutinerade. Men allt eftersom växte historien och karaktärerna på mig och Siddharth blev i slutändan en riktigt bra och sevärd film som visar upp ett mångfacetterat Indien, där folk är både hjälpsamma och extremt cyniska. 
Betyg: 
 
 
Regi och manus: Miximilian Hult
Lou (Moa Gammel) får reda på att hennes mormor, Frida (Anita Wall) lever och åker för att hälsa på henne i samband med morfaderns död (som hon också trodde var död sedan länge). Lou är inte som alla andra. Hon är ”egen”, förmodligen diagnostiserad med asperger eller något liknande även om det inte uttalas i filmen. Hemma hos Frida får hon uppleva något helt nytt, en familjär känsla, och hon delar Fridas vardag tillsammans med en mobbad pojke, Tom som är i 12-årsåldern. Frida har tagit Tom till sig trots att de egentligen inte känner varandra sedan innan och försöker hitta något han är bra på, eftersom Frida menar att alla är bra på något. Och så kommer pianisten och antikvariatikern, Henrik (Simon J Berger) in i Lous liv och ställer saker och ting på ända. 
 
Jag blev väldigt förjust i Hemma! Har nog inte sett en så bra, svensk film sedan jag vet inte när. Sparsmakad dialog, rappt klippt, underbara miljöer (inspelad på Island) och en nästan tidlös design, och så blir det så klart extra värdigt och fint när den är inspelad på riktigt film (16mm). Moa Gammel framstår för mig efter den här filmen som lysande, liksom Erik Lundqvist som spelar Tom. Den svagaste länken är faktiskt Simon J Berger, som jag tyckte var svinbra i Upp till Kamp och Torka aldrig tårar. Anita Wall som Frida var kul, hon känns som en skådespelare av den gamla skolan och nästan lite Hollywoodsk. Väldigt närvarande och underfundig. 
 
Det finns flera bärande teman i Hemma; ensamhet, utanförskap, kärlek. Regissören Maximilian Hult har fingertoppskänsla i hur han framställer de lekfullt sammansatta karaktärerna. Tom får vara både en klumpeduns, en rättfram tuffing och snäll. Lou är måhända kantig och regelbunden i sitt känsloliv, men utvecklas och vågar till slut släppa in andra människor. Att foga samman de här karaktärernas egna historier till en större berättelse, utan att det blir krystat och puttinuttigt är begåvat. Når nästan upp till en full pott. 
Betyg:
  
 
Jag skriver om Frank under dagen eller i morgon! Fiffis Filmtajm och gästbloggare Mortimer har också skrivit om Siddharth och Hemma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s