Måndagstipset: P&L Filmfestival

I dag börjar jag jobba som nöjesredaktör på Dala-Demokraten i Falun. Men jag bevakar hela Dalarna förstås. Och i går började Dalarnas egen internationella filmfestival i Borlänge: Peace & Love Filmfestival (22-26 juni). Jag var med på premiäråret 2012 och såg Woody Allen-dokumentären, men inte så mycket mer om jag minns rätt. I år har de två biodukar till förfogande och visar dessutom fem klassiker på en utomhusduk under vinjetten Midnattsvisningar. Jag är hemskt sugen på att gå på allihopa, men jag har i och för sig inte testat midnattsvisningen tidigare år och vet inte om det funkar nå vidare. Kanske blir det Godzilla från 1954 redan i kväll? Annars är ju Spinal Tap är ju jätterolig vad jag minns och Eternal Sunshine en gammal favorit. 

 

I kväll ska jag nog se: 

Siddhart (2013)

 

Midnattsvisningar: 

Måndag 23/6: Godzilla (1954)

Tisdag 24/6: This is Spinal Tap (1984)

Onsdag 25/6: Ghostbusters (1984)

Torsdag 26/6: Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

 

Men, jag inleder festivalen med en repris på recensionen av Woody Allen: A Documentary från PLFF 2012:

Titel: Woody Allen: A Documentary
Genre: Dokumentär
Regi: Robert B. Weide
Medverkande: Woody Allan, Diane Keaton, Sean Penn, Martin Scorsese, Scarlet Johansson, Penélope Cruz, Owen Wilson
Betyg: DDD+
Publicering: Dala-Demokraten Nöje, 25 juni 2012 

Det har aldrig tidigare gjorts en dokumentär om USA:s flitigaste filmskapare. Nu är Woody Allen 76 år och kanske är det för att döden kryper närmare som han låtit sig porträtteras. Han berättar att han var fem år när insikten om att livet en dag tar slut kom över honom, och att han sedan dess har kämpat med frågan om livets mening. Det filosofiska finns med i många av Allens filmer, och jag hade gärna hört Woody Allen utveckla sina tankar kring filosofi och relationer – som varit Allens huvudfokus sedan Annie Hall, 1977.

Otaliga kändisar pratar om Woody Allens speciella personregi, som lämnas åt skådespelaren, han berättar själv om sin rastlöshet och strävan att göra en film som går igenom filmduken på riktigt. Det är den strävan som tvingat honom att göra nästan en film om året sedan 1970-talet. Woody Allen har därför både floppat och flippat ganska friskt, men behållit sin arbetsmoral intakt. Då hans filmer oftast utspelas i New York är det där vi får hänga tillsammans med Woody. Man får se hans privata bostad och ta del av hans idélappar som han förvarar i en låda. Han skriver allt – från skämt (från tiden som ståuppkomiker) till filmmanus – på en gammal skrivmaskin.

Tyvärr får man ingen ordentlig insikt i hans skaparprocess, alltså hur han går från idélapp till färdig film, med undantag för ett kort besök i klipprummet och från inspelningen av ”Du kommer möta en lång, mörk främling”. På det stora hela är dokumentären en intressant biografi, som täcker in hela Woody Allens liv från barnsben till nu, men riktigt på djupet går den inte.