Die Hard (1988)

”Only John can drive someone that crazy”.
 

John McLane har inte bara ett namn som passar en cowboy. Han är en cowboy. Som råkar vara på fel plats vid rätt tillfälle. Eller rätt plats vid fel tillfälle. Det beror på hur man ser på saken. Av en slump hamnar han mitt i ett gisslandrama i Nakatomi Plaza, där hans fru Holly arbetar. De har en fnurra på tråden då Holly satsat på karriären och flyttat till LA utan John. De bråkar, hon går iväg för att hålla ett tal – men kommer inte tillbaka. Ett dussin terrorister har och tagit henne och hela personalstyrkan som gisslan. 

Bruce Willis är perfekt i rollen som NYPD-polisen John McLane. Ingen annan kan prata för sig själv och nästan få det att verka motiverat, jaga bovar barfota, bromanca till höger och vänster (officer Al, chauffören Argyle), göra McGyver-trix och gråta som en riktig man, blodig och svettig med pistolen i ena handen och hjärtat i det andra. I gotta give it to him. Han är helgjuten. 

Jag hade inte sett Die Hard tidigare. Det är inte riktigt min kopp te, då actionfilmer av den här sorten – one man against the world – är rätt förutsägbara och det blir väldigt mycket skjutande och springande.

Eftersom det är 80-tal är det automatvapen som gäller. De sparar inte kulorna till senare om man säger så. Vilket får mina tankar att drifta, och jag börjar fundera på saker som att det här måste de få tinnitus av (men det är det aldrig någon som pratar om) och varför har alla tyskarna långt hår, är det inte mest i vägen för dem när ska pang-panga? Och är Karl verkligen ett tyskt namn? 
Skärpan infinner sig dock när Alan Rickman (i rollen som skurken Hans) är i bild. Hans brittiska snobbaccent skiner igenom den där halvbrutna tyska tungan han försöker sig på, men jag förlåter honom. Han är den slickaste terrorist jag sett. Ung och rätt snygg dessutom. 
Die Hard är hårdkokt action med väldigt mycket humor, som Bruce Willis lyckas skapa till stor del på egen hand. För även om han hinner nacka ett gäng terrorister så är han mestadels ensam filmen igenom, en lone wolf som jobbar med de medel som står honom till buds. En kontorsstol och en dator. Hisschakt. Brandslangar. Europeiska cigaretter. En comradio och en streetsmart snut på utsidan av byggnaden. Resten av världen rullar tummarna eller klantar till det medan John Wayne… förlåt, McLane gör jobbet.  
Och så springer de lite till, de där tyskarna, så att hårmanarna flaxar. 
Underhållningen bestod till stor del i att bevittna den rekordsämsta skådisen som sprang i tysken Karls skor, samt de små sidohistorierna med den charmiga limochauffören Argyle och den klarsynta polisen Al som inte har mycket till övers för varken polischefen eller FBI-agenterna. Och den här repliken förstås: 
 

”You want money? What kind of terrorists are you?”

😀

Att Die Hard har 8,3 på IMDB, beror det på att filmen är nästintill slapstick-rolig? Var det här unikt när den kom? Jag har ingen aning, men jag kan dock inte förmå mig att se förbi klichéerna och ge den mer än godkänt. Kul för stunden och snygg 1980-talslook förstås, med sneda vinklar, motljus – och skurkar som inte kommer från Mellanöstern utan Västtyskland. Ett år före Berlinmurens fall och slutet på Kalla kriget. Lite kul är det att man kan se den politiska historien genom Bruce Willis hektiska kväll i Nakatomi Plaza. Nu är frågan: har jag fastnat i betyg tre-träsket??
 
Betyg:

9 responses to “Die Hard (1988)

  1. Har ingen aning om vad jag skulle tycka om den om jag såg den för första gången nu. Istället ser jag den genom ett nostalgifilter. Kan omöjligen vara "neutral". Höjdarfilm!

    Gilla

  2. Jag upplevde Die Hard som helt unik när den kom. Jag hade aldrig sett nåt liknande och jag har nog heller aldrig (varken förr eller senare) varit med om en biopublik som så unisont hejade, stånkade, spände sig och svettades i sån symbios. Det var fuktigt som i en bastu i salongen när filmen var slut.

    Så ja, jag tror att ImdB´s betyg vittnar om att många som betygsatt filmen såg den "när det begav sig" för jag tror att många av oss skulle säga att detta är en 10/10 film. Men ser man den nu för första gången så nej, kanske inte 😉

    Gilla

  3. Jag är lite kärringen mot strömmen och är nog den enda som inte har den här filmen på min best of -88 lista.
    Det är bra action men dialogen är så otroligt dålig att jag inte klarar av att se filmen det blir en krock mellan mkt bra och mkt dåligt som jag inte kan hantera. Min fru däremot älskar filmen och ser om den alldeles för ofta för min smak – tur nog slipper jag se den.

    Gilla

  4. För mig är Die Hard filmen som förändrade sättet att göra tung actionfilmi Hollywood.

    Idag är vi så vana vid den här stilen…men tro mig…då satt man bara och gapade i biografen. Spännande, action, dyra effekter och sådan där putslustiga oneliners.
    Och världens coolaste hjälte.

    Die Hard är en milstolpe i det moderna Hollywood.

    Gilla

    • Ja, stilen känns ju igen, men Die Hard var alltså först… Spännande, tack för input! Jag vet i alla fall varifrån jag kommer plocka material inför kommande temat Män som springer… Liten spoiler, men va fasen! 😀

      Gilla

  5. Det är jättesvårt att se filmer i sitt sammanhang när man ser dem utanför det sammanhanget. Jag såg tex Halloween efter att ha sett en massa andra (senare) slashers och har aldrig varit särskilt förtjust i den filmen.

    Die Hard kan jag däremot bara instämma med ovanstående publikum om — den var något helt enastående. Då.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s