Filmspanartema: Det kryper och krälar…

För andra gången i mitt filmbloggarliv deltar jag i ett så kallat ”Filmspanartema”. Det innebär att jag tillsammans med ett gäng filmbloggare skriver inlägg utifrån ett tema och så publicerar vi det samtidigt! Kul va? Månadens valda ämne blev: Det kryper och krälar. (Någon mer insatt spanare får gärna berätta hur ni kom fram till det).

Så vad ligger till grund för min tolkning av detta fantastiska tema? Jo, jag bestämde mig att gå dit magkänslan pekade. Och det första jag kom att tänka på när jag hörde orden ”kryper… och krälar” var underjordiska maskar och utomjordiska varelser. Vissa av dem kryper, andra krälar – och en del får det att krypa i mitt skinn och krälar envist runt i mitt medvetande vad jag än gör för att bli av med dem. Men låt oss börja från början. Det vill säga 1990-talet…

Hotet från underjorden (Tremors) handlar om megastora maskar som bryter sig upp genom marken ute i en avlägsen by i den amerikanska västern och slukar människor hela. I filmen från 1990 står Kevin Bacon i rampljuset som en av dem som lyckas överlista odjuren. Filmen är regisserad av Ron Underwood som senare gick över till att regissera tv, bland annat Grey’s Anatomy och Scandal (den förra följer jag fortfarande och håller som en gammal favorit). 

Jag såg Tremors flera gånger i unga år och tyckte att det var det riktigt läskigt. Maskar är äckliga nog i normal storlek, här har vi en vars kropp är lika stor som en val med ormar som ringlar sig ut ur dess käftar. Yeuk! (Ni får tyvärr ingen bild, för masken är så jäkla ful). 
I dag när jag tittar på klipp från filmen får jag knappast samma skräckvibbar, utan den känns snarare som ett parodiskt sömnpiller. Det är väldigt mycket 90-tal. Käckt och konstigt. Men jag gillar ändå idén bakom Tremors. En slags Hajen (Jaws) på land, där odjuren är både listiga och livsfarliga och lyckas ringa in offren till ett avgränsat område. Kanske dags för en remake, Hollywood? 🙂 
 

Vilket för tankarna vidare till det som finns ovanför jorden, och då menar jag inte ytan vi går på utan Jorden som i vår planet. Och de varelser som finns där ute. Aliens.

Det är få gånger jag har gett ifrån mig ljud på bio. Jag skrattar lågmält, fnissar ofta inombords, lägger handen över munnen när jag blir rädd. Rynkar pannan när det är lite spännande, men det skulle aldrig falla mig in att kommentera (vilket jag önskar gällde för alla biobesökare). Men när jag såg M. Night Shyamalans Signs (2002) skrek jag rakt ut och gömde ansiktet i min kompis axel.

Om det var något den filmen lyckades med så var det att bygga upp en suggestiv stämning och bara visa lite grann (som på bilden ovan) – tillräckligt för att få mig att känna både skräck och nyfikenhet. Tyvärr höll den sig inte till det konceptet hela vägen, men det var bra så länge det varade. 
 
Men filmen är minnesvärd för framför allt den där scenen. 
 
Det kröp… och krälade i mig när jag såg den långbenta alien som råkat fastna på en videofilm under ett barnkalas någonstans i den amerikanska södern. Det gick så snabbt, men visst var den där. Den till och med vände sig och tittade över sin egen axel, rakt in i kameran, rakt in i mig. Fyyy, det går rysningar upp i håret bara jag tänker på det. Men vad var det som var så jädra läskigt egentligen?
 

För rent teoretiskt är jag helt öppen för idén om aliens, utomjordingars existens. Jag är mer övertygad om att de finns där ute i den ofantligt stora rymden, än motsatsen. Inte nödvändigtvis i vår tids populärkulturella form – en långsmal kropp som toppas av ett stort huvud med svarta, tomma ögon – utan i vilken form som helst. Det finns säkert tusentals planeter som är bebodda av levande organismer, och alla behöver inte ens vara synliga för oss. Vi är kanske inte synliga för dem heller. För vem säger att vi delar samma förutsättningar för liv, egenskaper eller att vi följer samma utvecklingskurva? Ingenting. På någon planet kanske det bor alienvarianter av dinosaurer, en annan kanske har amöbor, en tredje en mycket mer utvecklad art än vår. Jag säger bara: 

Jag älskar aliens. Även om det är med skräckblandad förtjusning. I fallet Signs tror jag att min rädsla handlar om hur de bygger upp det, att det mitt i vardagen dyker upp ett oväntat element som inte hör hemma där. Något okänt vandrar omkring, i närheten av små barn, och påminner en om att vi inte har kontroll över vår egen värld. Det är som att se Snömannen eller Loch Ness. Hjärtat hoppar över ett slag, för hjärnan kan inte kategorisera det där okända, vilket utlöser en panikkänsla hos den känsliga arten homo sapiens.
 

Jag var förmodligen ett alldeles för ungt fan av tv-serien Arkiv X, eller The X-Files (1993-2002) som den heter på vuxenspråk. Jag tror att jag var tio år när jag anförtrodde en kille i årskurs sex som gick i samma byskola som jag vilken som var min favoritserie. Jag vill minnas att han såg imponerad ut. Att jag fick tillgång till tv-serien har jag mina äldre syskon att tacka för. De skvallrade inte för mamma eller pappa när jag smög upp ur sängen på Arkiv X-kvällarna och klämde mig ner i soffan mellan dem för att följa Agent Mulder och Agent Scully i jakten på sanningen.

Det finns en auktoritetskritik i botten dessutom, som jag – även om jag kanske inte hade intellekt nog att identifiera det då – nu i efterhand uppskattar väldigt mycket. Myndigheterna fifflade lika flitigt som Cancermannen rökte cigaretter. Den enda som ifrågasatte konventionerna var FBI:s huvudbry, Fox Mulder. Han som vägrar att acceptera att vetenskapen har alla svar, som fortsätter gräva i de olösta fallen som gömts undan i arkiven, The X-Files – och söker svaret på mysteriet kring sin systers försvinnande. Och Dana Scully vilken hjälte. Smart, skärpt och fullkomligt lysande i sin torra vetenskaplighet. Deras relation är också en av de bästa som skildrats på televisionen. Den vänskapen, kemin och lojaliteten gick verkligen inte av för hackor. Tack, Chris Carter för att du stod på dig och lät dem vara vänner, inte lovers. (Även om alla inte är överens om hur det låg till med den saken. Men i mina ögon spelar det faktiskt mindre roll). 

När det kommer till kryp och kräl har serien förstås sin beskärda del. VARNING för en riktigt äcklig feja!!

 

Blundar ni?

 

 

Äh skärp er. 

 

 

Minnesvärda X-Files monster – Topp 3!

3. Kloakmannen = vit kladdig figur med rund, röd sugmun, även känd som ”Flukeman” dök upp i säsong 2 och påminner om varelserna i The Descent (2005). Inte en snubbe jag skulle vilja hitta i mitt badkar. Och ja, det vänder sig i magen precis varenda gång jag ser hans feja. Därför skyndar jag mig vidare…

2. ”Squeeze”. Mannen som kan slinka in genom brevinkastet är inte heller någon jag dagdrömmer om direkt, utan minns med fasa. Syns redan i tredje avsnittet på första säsongen, och han fattar tidigt tycke för Scully. 

1. De incestuösa bröderna som har sin egen stympade mor under sängen och begraver sina bebissystrar ute i åkern ligger högt på många X-filistas listor. ”The Peacock Family” chockade omvärlden i säsong fyra med avsnittstiteln ”Home”. Att det var första gången som X-files varnade känsliga tittare säger en hel del.
 
 
Ja, hörrni det var alles för mig på temat Det kryper och krälar. Sov gott… eller?
Själv ska jag genast kasta mig över de övriga filmspanarnas inlägg och hoppas att de har postat bilder på gulliga djur. Önska sig kan man ju, men jag förväntar mig raka motsatsen. *gulp*
 
 

11 responses to “Filmspanartema: Det kryper och krälar…

  1. Både bra inledning och intressant utveckling av inlägget. Tremors är en stor nostalgiklassiker för min del och inte det minsta sömnpillrig. Flukeman är nästan en lika stor klassiker, han 😉

    Men du, fick inte Mulder och Scully ett barn tillsammans där på senheten i serien?

    Gilla

  2. Strålande äckligt inlägg! Fy faaan vilken bild på kloakmannen, jag hade preciiiiis förträngt det avsnittet och nu kom det tillbaka igen, lagom till frukostyoghurten 😉

    Tremors är skönt charmig (den första alltså), dom andra är definitivt tittbara men når inte upp till Kevin Bacon-filmen.

    Gilla

  3. Ah! Tremors! Den första. Har alltid gillat den! Lite tokig komedi och så lite spännande också! Bra val!

    På gamla X-files-fronten príckar du verkligen in två av de mer obehagliga bekantskaperna från förr… den där Kloakmannen ser verkligen för JÄVLIG ut. Man får nästan lite kväljningar…och the Peacocks! Det avsnittet kommer jag ihåg som synnerligen otrevligt…fast lite spännande. 😉

    Åh vad kul att du slänger in Signs också! Min favoritfilm från Shyamalan. Just knepet att vara sparsam med att visa upp de luriga inkräktarna är hur smart som helst. Och otäckt. Scenen med reflektionen i tv-rutan är stor filmkonst!

    Gött! 🙂

    Gilla

    • Ja, den är lite tokrolig och bjuder även på en hel del dåligt skådespeleri. Släng in en megamask på det så har vi en klassiker á la 90’s! 🙂
      X-files-monstrena ja… Det är några få som har fastnat. Men det finns ju så sjukt mycket otäckt, märkligt och äckligt i den serien. Vet faktiskt inte om jag skulle palla att se om hela X-files. Jag har blivit räddare med åren.

      Ja, den scenen är finfin. Jag är överlag inte så förtjust i Shyamalans filmer, men Signs var bra på många sätt. Dock tyckte jag att hela vattenglas-grejen var svindum.

      Gilla

  4. Skön krönika. 🙂

    Den där kloakmannen var verkligen stilig.

    Det du skriver om Tremors stämmer lite in på Arachnophobia som jag såg. 90-talskäck.

    Ah, tänker direkt på Percy Wetmore i The Green Mile när jag ser bilden från Squeeze. Mer osympatisk person får man leta efter.

    Gilla

    • Ja, det är ju han!!! Wow det hade jag missat. Fast nu minns jag så klart, han Wetmore är ju svinvidrig i Green Miles också. Kul fack att hamna i… 🙂

      Jag har bara browsat ditt inlägg, har tyvärr inte hunnit närläsa allas inlägg än 😦 Men kul tema, men jobbigt för en kryprädd person som mig.

      Gilla

  5. Jag gillar verkligen Tremors men jag torr inte det är remake material. Tyckte det som var bra med den var alla charmiga karaktärer med Kevin Bacon i spetsen. Tror det var därför uppföljarna var så kassa.

    Visst är det äckligt när monster helt plötsligt kollar genom TVn rakt in i själen?! Gjorde samma iaktagelse. Hade helt förträngt att samma sak händer även i Signs.

    Gilla

  6. Som sagt, för min del har Tremors hållit för många återtittar genom åren.

    Och du har förstås helt rätt — Scully och Mulder blir inte nödvändigtvis lovers bara för att de får barn ihop.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s