Månadsarkiv: maj 2014

Some Desperado av Joe Abercrombie #Dangerous Women

Nu har jag börjat läsa antologin Dangerous Women, och först ut är Joe Abercrombie med storyn Some Desperado. (Bilden här nedanför har ingenting med boken att göra, men är en passande referensbild! Kvinnan på bilden är Peggy Stewart, en skådis som medverkade i ett gäng b-filmer på 1930- och 40-talet, varav många var västernfilmer.)
Men först några rader om introduktionen, och syftet med boken. I förordet skriver Gardner Dozois så här:
“Here you’ll find no hapless victims who stand by whimpering in dread while the male hero fights the monster or clashes swords with the villain, and if you want to tie these women to the railroad tracks, you’ll find you have a real fight on your hands.  
 
Jag hyllar initiativet, verkligen. Och jag vet att Gardner Dozois och George RR Martin som är redaktörer för boken också står bakom en rad andra så kallade ”cross over”-antologier. Så idén att samla den här sortens tvärgenre-litteratur låg dem nära till hands. Men ändå – är det inte lite typiskt att när det görs en antologi om kvinnliga kämpar, så är det ändå filtrerat genom två vita, medelålders män?
 
Forts.
Instead, you will find sword-wielding women warriors, intrepid women fighter pilots and far-ranging spacewomen, deadly female serial killers, formidable female superheroes, sly and seductive femmes fatale, female wizards, hard-living Bad Girls, female bandits and rebels, embattled survivors in Post-Apocalyptic futures, female Private Investigators, stern female hanging judges, haughty queens who rule nations and whose jealousies and ambitions send thousands to grisly deaths, daring dragonriders, and many more.”
 
Sen var det kanske lite övertydligt att pressa in ordet ”female” före varenda subjekt… suck. Ja, vi fattar att det handlar om FEMALES. Det andra könet. Det märks att det är en amerikansk, ”missar halva målet”-man som skrivit introduktionen. Tyvärr. 
 
Jag vred också lite på mig när jag läste vissa delar i Dozois introduktion där han pysslar med något slags krigshyllande trams – fast meningen var nog att visa att kvinnor är lika kapabla som män i krig – men jag tycker att det blir lite skevt. Han ”skryter” bl.a. med att det fanns en brutal, kvinnlig prickskytt under andra väldskriget som dödade en massa människor, och drar sedan parallellen till de kvinnor som i dag tjänstgör i Israels militär. Som också offrar sina liv i strid. 
 
Mjo, visst gör de det. Och de dödar andra människor i krig. Är det bra?
Jag gillar inte att han blandar in verkligheten, för det skapar lite dålig stämning att skryta om hur bra kvinnor är på att döda, lika osmakligt som det vore att skryta om att män är det. Det hade varit roligare med ett förord som tar upp exempel på kvinnokämpar i den litterära världen – som ju är antologins poäng, trodde jag. Varför måste han dra fram ”bevis” för att kvinnor är kapabla i verkligheten, för det fattar vi väl? Det vore nonsens att tro något annat. 
 
Men nu – till själva innehållet, där varje författare står för sig själv.  Spoilervarning! Jag kommer beskriva berättelsens ”set up”, lite hur den börjar och var vi befinner oss, och vad jag tyckte om berättelsen – men inte avslöja detaljer eller hur den slutar. Ok? Då kör vi. Först ut:
 
 
Vi får följa banditen och bankrånaren Shy (även ”Smoke” kallad, eftersom hon tycks gå upp i rök efter rånen) när hon rider in i en dammig, liten stad någonstans, gissningsvis i den amerikanska västern. Hennes häst är skjuten och på väg att förblöda, hon har inga skor, däremot en säck full med stulna pengar, och tre män som vill tillfångata henne och överlämna henne mot en lösensumma, i hasorna. Shy har haft ljusare stunder i livet. Men om det är något annat hon har så är det också förmågan att handla – snabbt. 
 
Jag har inte läst Joe Abercrombie förut, men jag gillar hans språk, det är lättsamt, varmt och humoristiskt. Han lyckas väva in mycket mer i historien genom Shys tankar och tillbakablickar, än scenerna som spelas upp i texten.  Hela händelseförloppet sker inom cirka 20 minuter skulle jag gissa. Jag känner inte att jag behöver mer, det är en perfekt liten historia som hade kunnat vara ett synopsis till en Tarantinofilm. Kill Bill in the West, hade den kanske hetat? 
 
Om det varit en film… så funkar det rätt bra med referensbilder från The Last Rites of Ransom Pride, med Lizzy Caplan – och Peter Dinklage från Game of Thrones 🙂 Har inte sett filmen, den verkar rätt käss, men bilderna var fina och kändes rätt rent känslomässigt. 
 
 
 

Att luras på film

Jag såg filmen Trust Me härom dagen. Och ja, jag kommer spoila… Typ. Lite grann. Eller? Nu kanske jag bara luras, för det är temat för dagen. Den som litar på mig hänger med nu. 
 
Att lura sina tittare är ju knappast ett nytt grepp i filmens värld. Det kan lyfta en film till helt nya nivåer. Man känner: Aha, jag trodde att det var på ett sätt och så var det på ett heeeelt annat, coolt! Wow! Hallelujah, jag ser himlen öppna sig och ut sprutar konfetti och bubbel. 
 
Sjätte Sinnet, De Misstänkta, Fight Club, The Others, Memento, Seven, Saw, Inception (total förvirring mer än att luras men ändå), till och med Ocean’s Eleven – har lurat tittaren in i det sista. Och ändå lyckats få mig att känna någon sorts lojalitet till filmskaparen. För någonstans har jag kanske förstått att allt inte står rätt till. Jag har fått små ledtrådar och poängen med att luras har inte varit att blåsa mig på filmupplevelsen, utan att förhöja den. Vi förstår varför karaktärerna betedde sig som de gjorde – i efterhand. Plötsligt blir saker som jag inte fattat tidigare i filmen, förståeliga. Ofta är huvudpersonen själv förd bakom ljuset och upptäcker sanningen i takt med tittaren.
 
Men så såg jag Trust Me. Ett mycket fyndigt namn, och väl valt, för filmens slutkläm. Problemet är inte att jag blivit lurad, utan hur. Nu kan alla som vill se Trust Me själva checka ut och besöka någon annan webbsajt som enbart hyllar denna film. Jag kommer såga den i tusen bitar. Hylla den. Och berätta hur den slutar. 
 
Ok?
 
Trust Me handlar om barnskådis-agenten Howard (Clark Gregg), en snubbe som kämpar rätt hårt för att hans klient ska bli nästa Haley Joel Osment, en sk ”break through-kid”. Howard har själv arbetat som barnskådis och vet hur hård och cynisk branschen är. Därför sätter hans stort värde i att peppa och ingjuta förtroende i sina klienter. Jag köper det rakt av. Jag gillar Howard och jag gillar filmens inzoomning på detta ämnesområde. Det är kul att se ”hur det går till bakom kulisserna”, det är rätt bedårande att se Howard stöta på sin granne, Marcy (Amanda Peet) som också är ett komiskt geni, och jag njuter av att se Allison Janney som den stenhårda castingagenten Meg (lite oklar över exakt position, men mäktig i filmbiz i alla fall).
 
Men så träffar Howard den unga tonårsskådisen, Lydia (Saxon Sharbino). En gränslös tonårstjej som korsar väg med Howard under en casting och sympatiserar med hans ärliga och öppna sinneslag. Hon väljer honom som agent och rätt som det är blir hon kandidat till huvudrollen i Ang Lees nästa blockbuster – en vampyrtrilogi som bygger på en bok och har en stor fan-skara. Det skulle innebära ett stort genombrott inte bara för Lydia, utan för Howard, om hon får rollen.
 
Det finns två problem: Lydias pappa, en pengakåt, white trash-alkis som inte riktigt litar på Howard. Och Howards största konkurrent, Aldo (Sam Rockwell), som stjäl Howards klienter under näsan på honom lika ofta som han byter kalsonger och delar ut bilar som mutor. Men Howard fortsätter kämpa med alla medel han har. Gud, vad jag sympatiserar med den här snubben! Verkligen. Jag tycker att Clarg Gregg (som också regisserat filmen, vi kommer till det) gör en enastående rollprestation och hittar rätt i mixen av Howards personlighet: ödmjuk, godhjärtad, men också en karriärs- och statusdriven person som vill säkra sin ekonomiska framtid. 
 
Och ju närmare slutet vi kommer desto mer utmejslar sig konflikten som bygger på de två sidorna av Howard. Är det värt det? Är Howard beredd på att gå över lik, eller snarare att svika en ung tonårstjej som far illa, för att bli rik och respekterad? Och, för att göra sin klient rik och berömd?
 
Det är där nåstans det händer.
Jag inser att jag har blivit lurad. Under filmens typ sista fem minuter byter den plötsligt riktning – genre rentav –  och ger sig in i en twist som skulle kunna klassas som en rätt dålig, psykologisk thriller, fastän jag trodde att det här var en film som handlade om mänsklighet och Howards personliga utveckling. Det visar sig nämligen att det som var Howards största tillgång, tillförlitligheten, också blir hans fall. Han litade på Lydia. Och blir blåst. Av en sjukt smart, men cynisk, tonårstjej i en Hollywoodvärld där ingenting tycks heligt. Trust Me når sin grande finale med att hjälten, Howard blir skjuten och dör i en pöl av nya flickvännens tårar, sin egen självgodhet och kamerablixtarna som han velat sola sig i sedan barnsben. Medan Amanda Peet gråter känner jag bara så här: Men va?!
 
Blev jag precis blåst på det riktiga slutet: där Howard inser att han inte är beredd på att gå över lik för pengarnas skull, räddar Lydia från sin vidriga farsa (där hon inte falskt anklagar sin farsa för våldtäkt), vänder branschen ryggen, blir ihop med Amanda Peet och blir en hjälte som rider mot solnedgången – fattigare, men visare? 
 
Det hade varit mer logiskt, för det är precis vad filmen har försöjt sälja in till mig från ruta ett. Inte att tonårsskådisar är lika iskallt beräknande som Kevin Spacey i Seven. Men jag borde ha förstått, kanske, av inledningsscenen, att Clark Gregg försökte plantera någonting större än den lilla storyn om den hårt kämpande agenten. Nåt storvulet om att göra någonting större med livet. Uuäk, nej, det passar inte in här. Clark Gregg har regisserat sig själv till en martyr och jag hatar det. Det hade räckt gott och väl med lite personlig utveckling. Howard hade inte behövt dö som William Wallace, Jesus eller någon annan självuppoffrande typ som vi sedan ska minnas med gråtmild blick. 
 
Samt slutets logiska luckor:
Jag ogillar skarpt sättet Gregg utnyttjar Lydias starka historia av övergrepp som ett billigt knep att få en jävla filmroll. Är det verkligen trovärdigt att en fjortonårig tjej iskallt anklagar sin farsa för våldtäkt, och räknar ut att det inte kommer leda till några riktiga konsekvenser (ärligt talat fattar jag knappt hälften av den planen) och är det troligt att en full ärthjärna som Lydias pappa, när han är nedbrottad av vakter lyckas skjuta Howard som står i en trappa ovanför honom (alltså helt fel vinkel för att skjuta prick). Svaret är: nej. 
 
Trust Me utnyttjar ett grepp som funkar för mig så många andra gånger, men inte här. Det är synd, för det var en riktigt bra film 95 procent av tiden. 

Say it in pictures #Fargo

Jag har sagt det förut, men gud vad jag myser med den här serien.
Jag kommer nog skriva om den när jag har sett klart hela första säsongen på HBO Nordic. Men här och nu tänkte jag posta några bilder, för tv-serien är väldigt snygg. Bildspråket talar många gånger helt för sig självt. I övrigt är den rolig, varm och kallhamrad om vartannat. 
 
För den som absolut inte vill veta något om tv-serien Fargo öht utfärdar jag därmed en spoilervarning. Men jag anser inte att bilderna avslöjar några major events. Suit yourself.
 
 
 
 
 
 
 
 

Filmspanarna: Bad Neighbours

I lördags var jag på min första fysiska Filmspanarträff! Det var en udda upplevelse och jag ska inte sticka under en stol med att jag hade en eller anann fjäril i magen på vägen till Filmstaden Söder runt 14-snåret för att se filmen Bad Neighbours tillsammans med ett gäng helt okända människor. Nog för att jag ”träffat” dem online, men det är ju en annan sak att sitta i biomörkret inklämd mellan två fysiska exmeplar av Har du inte sett den-Erik och Except Fear-Jimmy. Men min andra magkänsla sa: hur skrämmande kan ett gäng filmnördar egentligen vara? Och precis så var det. Inte ett dugg, visade det sig. Helt normala människor som jag hade mycket att prata om med. Fick dessutom träffa två för mig nya blogginnehavare, Jessica som skriver på bloggen The Velvet Café och Fredrik på Fredrik on FilmSamt podcastarna Erik och Markus från Har du inte sett den?  Det var för övrigt Markus som valde filmen Bad Neighbors. Så låt oss dissekera den! Varning för mindre betydelsefulla spoilers. 
 
 
Titel: Bad Neighbours (org. titel Neighbors)
År: 2014
Regi: Nicholas Stoller
Medverkande: Seth Rogen, Rose Byrne, Zac Efron, Dave Franco, Lisa Kudrow m.fl. 
 
Jag hade väl inte jättehöga förväntingar på en rulle som frontar med Zac Efron, även om den andra snubben på affischen är Seth Rogen. Men Bad Neighbours visade sig vara en inte alltför dålig anledning att slå ihjäl en tidig lördagseftermiddag. 
 
Alla har väl en haft en riktigt jobbig granne, eller? En sån som röker nedanför ens fönster, festar lite för högt, klipper gräset klockan 07 på morgonen (beror ju på var man bort, i kategorin ingår även cementblandare på högvarv eller att spika i väggen) eller en sån som vet lite för mycket om ens egna förehavanden för att det ska kännas ”cool”. Men vad ska man göra? Det är svårt att förhålla sig till en störig granne, för även om man har lust att be hen dra åt skogen riskerar det bara att förvärra situationen, eftersom man då förlorar kontrollen totalt och inte kan påverka genom medling. Hårda ord kan nämligen sluta i en ond spiral där man försöker sabotera för varandra, bara för att. Riktigt så långt har det inte gått för mig i verkliga livet, men det är vad filmen Bad Neighbours handlar om. Grannsämja, beroendeställning, hämnd, anpassning. Osv. 
 
Filmens slogan lyder: ”Family vs. Frat”, vilket snabbt sammanfattar konflikten. De nyblivna föräldrarna Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) har precis köpt ett hus i ett lugnt villaområde. Strax därefter flyttar en så kallad ”fraternity club” (collegeklubb för killar) in i huset bredvid. Närmare bestämt är det Delta Psi, med presidenten Teddy Sanders (Zac Efron) i spetsen, som är deras nya grannar. 
 
Mac och Kelly oroar sig över högljudda fester och sömnlösa nätter, men vill inte framstå som gnälliga gamlingar, så de försöker förekomma eventuella konflikter genom att göra sig vän med Delta Psis ledare (Zac Efron). Vilket typ går ut på att de bjuder nya grannarna på gräs och försöker lite för hårt att framstå som ”coola” vuxna. Det är kul, det är skämskudde, men också sympatiskt. Men trots löften om att visa respekt håller inte Delta Psi ljudnivån nere, och inom kort är kriget mellan familjen och fratsen i full gång…
 
Slutsats: Helt okej lördagsfilm som fick mig att skratta för det mesta. Seth Rogen gör sin vanliga snäll-roll och Rose Byrne visade sig ha riktigt bra humorgener, och jag tycker att deras kemi gjorde filmen. Här finns många roliga dialoger och scener (Delta Psis icke-kvalificerade Robert de Niro-tribute), samt ett oöverskådligt regn av filmrefererenser. Det är ett högt tempo, vändningarna är många och det uppstår många plots inom huvudploten. En komedi som levererar vad den lovar. Men den kändes längre än sina 96 minuter, och jag tycker gott att de hade kunnat kapa lite till. 
 
Filmens… 
Höjdpunkt: Baby Stella som Heisenberg. 
PK-polis: Det går att skämta om amning och mjölkfyllda tuttar utan att sexualisera. Pk-polisen godkänner. 
Spaning: James Franco har en skådespelande brorsa, Dave Franco som här spelar Delta Psi-Teddys högra hand. Syns även till i überdåliga Now you see me. 
Överraskning: Zac Efron. Jag har bara sett honom i den här filmen och i Paperboy, men bortom hunkutseendet anar jag kvaliteter som han förhoppningsvis får en chans att utveckla. Heja Zac!
Betyg: 3 av 5
 
Så vad tyckte de andra Filmspanarna? 
 
 

Måndagstipset: Full Patte

Äntligen fick de här briljanta systrarna en egen humorserie! Bianca Kronlöf och Tiffany Kronlöf är kända för sina Youtube-fuckoffs till patriarkatet (Så jävla PK) och Shit Snubbar say… to blattar, feminister, när dom är sorry osv. Magiskt rolig satir. Tiffany är också en grym musiker och sångerska. I SVT Flow (som är nåt slags försök att samla hippa, korta tv-program) har de nu ett gäng 10-minuters avsnitt med den sköna titeln: Full Patte. Programmet känns som en riktigt frisk fläkt i humor-Sverige, även om vissa inslag är mycket mer träffsäkra än andra. Kul också att Ann Petrén en roll i serien. Nytt avsnitt varje torsdag, men det finns 3 avsnitt att börja med redan i dag. Go go go!!!
 
Och den här sköna PK-hyllningen kan jag titta på och lyssna på hur många gånger som helst… Trevlig måndag!

Boktips: Farliga kvinnor

KOLLA HÄR!!!
Så vad är detta för trevlig bok? Jo, det är antologin Dangerous WomenJag fick den i vardagspresent av en person som känner mig mycket väl 🙂  Det finns inget som jag blir så glad av som när någon FÖREKOMMER mina behov, för jag visste inte ens att den här fantastiska (nåja, jag har inte läst den än) boken existerade. Det är i alla fall en samling korta historier av kända fantasy- och scifi-författare som skrivit varsin novell på ämnet ‘farliga kvinnor’, vilket jag tolkar som = kvinnliga skurkar, hjältar, antagonister, maktkvinnor, typ.
 
George RR Martin och Gardner Dozois är redaktörer, men den förre har också skrivit en egen story i boken som ska vara en slags prequel till Game of Thrones-böckerna. Sweet, säger jag bara! Nu blir det läsa av. 
Tänk bara, om Robert Jordan levt. Vilka hade han skrivit om? Aviendha, Birgitte, Tuon, Egwene… Listan hade kunnat bli lång. 

INNEHÅLL: 
 

SOME DESPERADO, by Joe Abercrombie

MY HEART IS EITHER BROKEN, by Megan Abbott

NORA’S SONG, by Cecelia Holland

THE HANDS THAT ARE NOT THERE, by Melinda Snodgrass

BOMBSHELLS, by Jim Butcher

RAISA STEPANOVA, by Carrie Vaughn

WRESTLING JESUS, by Joe R. Lansdale

NEIGHBORS, by Megan Lindholm

I KNOW HOW TO PICK ‘EM, by Lawrence Block

SHADOWS FOR SILENCE IN THE FORESTS OF HELL, by Brandon Sanderson

A QUEEN IN EXILE, by Sharon Kay Penman

THE GIRL IN THE MIRROR, by Lev Grossman

SECOND ARABESQUE, VERY SLOWLY, by Nancy Kress

CITY LAZARUS, by Diana Rowland

VIRGINS, by Diana Gabaldon

HELL HATH NO FURY, by Sherilynn Kenyon

PRONOUNCING DOOM, by S.M. Stirling

NAME THE BEAST, by Sam Sykes

CARETAKERS, by Pat Cadigan

LIES MY MOTHER TOLD ME, by Caroline Spector

THE PRINCESS AND THE QUEEN, by George R.R. Martin 

 

Fredagstipset: Fargo

 Ni har väl inte missat att HBO följer upp klassikern Fargo (1996) med en tv-serie med samma namn, i samarbete med bröderna Coen? Jag har bara sett tre avsnitt, och tycker att serien är både rolig, våldsam och lättsamt briljant i sin genre. Martin Freeman (The Hobbit, The Office, Love Actually) spelar Lester Nygaard, en misslyckad försäkringsförsäljare som råkar i ordentligt trubbel när den kallblodiga Lorne Malvo (Billy Bob Thornton) kommer till stan och lirkar fram Lesters undanträngda känslor… Allison Tollman spelar den smarta, men osäkra polisen Molly Solverson som verkar vara den enda dugliga polisen i Minnesota och hon börjar lägga ihop pusselbitarna när mord efter mord äger rum i den lilla staden…
 
Plus i kanten: Adam Goldberg finns med på ett hörn. Gillar. 

Filmspanartema: Hår #Velvet Goldmine

Jag är lite sent ute, men jag blev så avis när jag såg vilka roliga inlägg mina bloggkamrater i Filmspanargänget skrivit på temat HÅR, se här: Fiffis Filmtajm, Rörliga bilder och ordFripps Filmrevyer, Jojjenito, Filmitch, Flmr, Except Fear/Absurd Cinema.
 
Så här kommer mitt bidrag, där jag valt att enbart fokusera på… 
 
En av mina absoluta favoritfilmer, av Todd Haynes (I’m Not There), som kan skryta med denna fantastiska skådespelarensemble: Christian Bale, Ewan McGregor, Toni Collette, Eddie Izzard och Jonathan Rhys-Meyers. Den här filmen lade grunden för min McGregor-vurm som fortfarande håller i sig, liksom att jag typ aldrig ville se filmer med Rhys-Meyers eftersom jag helst stannar i Velvet-bubblan med honom. 
 
Men nu handlar det ju om hår. Om det är något som Velvet Goldmine har – utöver det råflummiga innehållet av Oscar Wilde-referenser, Bowie- och Iggy Pop-tributes (fast jag tolkade in Kurt Cobain), förflyttningar mellan 70-talets hippierörelse, glamrockens begynnelse och det deprimerande yuppie-London, svartsjukedrama, sexualitet, krossade drömmar och storyn om en fallen stjärna –  så är det en kaskad av peruker i regnbågens alla färger och frisyrer som får Lady Gaga att framstå som blygsam. I mångt och mycket symboliserar håret i Velvet Goldmine sexualitet och frigörelse från konventioner, och vice versa… Men det sagt lämnar jag ordet och ger mig hän i bilder från Velvet Goldmines bästa hårstunder… 
 
  
Brian Slade/Maxwell Demon… 
 
 

 
 
 
Brian och Mandy Slade…
 
 
Arthur Stuart…
 
 
 
Curt Wild… 

https://giphy.com/embed/fT6b8pkh87H2M 
You could be my main man. photo tumblr_m6pzlzG6fV1qzohczo2_r3_500.gif 

Mandy Slade…
 
 
 
 
och
Eddie Izzard som Jerry Devine…
 
Avslutningsvis, en bakom-kulissserna-bild, för att de är så fina! 
 
 

Tyngdkraft som inte håller, en modern RoboCop och ett jävligt bakis nyhetsankare

Veckans trio av filmer har inte mycket gemensamt. Förutom att alla tre innehåller en snygg blondin. 
 
1. Upside Down (2012)
 
Cool idé, som förvaltas extremt dåligt, om två planeter som ligger ”på” varandra och kretsar kring samma sol, fast med helt egna tyngdkrafter som gör att invånarna inte kan ”byta planet” hur som helst. Ändå lyckas den övre planeten exploatera den undre, som därav är fattig. Känns premisserna igen? Ja, intet nytt under solen (…) , utan här ställs rika, kalla människor mot fattiga, snälla, och så en olycklig kärlekshistoria med en från varje sort på det. Tyvärr är det riktigt dålig storytelling, för jag känner ingenting alls för Kirsten Dunsts (blondin nr 1) och Jim Sturgess karaktärer som möts på planeternas högsta berg och kärar ner sig i varandra. Den enda som kändes något sånär förtjänt av sympati var corporate-arbetaren Bob Boruchowitz (Timothy Spall). Men – i ärlighetens namn stängde jag av efter två tredjedelar, så jag såg inte slutet. Om filmen gjorde en spektakulär vändning ber jag om ursäkt för mitt dåliga omdöme att döma på förhand. Men alltså, jag orkade inte se klart den här blahaiga filmen. 
Slutsats: Två planeter kan inte bära upp ett tunt manus. 
 
2. RoboCop (2014)
Jag älskade Robocop som liten och jag minns filmen från 1987 som väldigt sorglig och allvarlig. Döm min förvåning när nya RoboCop öppnas med en lååångrandig och glättig Samuel L. Jackson som någon slags tv-host som ska förklara amerikanarnas ogillande mot robotar som ”law inforcement” på hemmaplan. Ogillas. Jag hade förväntat mig en tyngre feeling i öppningsscen, i stil med Bladerunner. Det tar en stund innan Alex Murphy (Joel Kinnaman) vaknar upp som Robocop och där nånstans börjar filmen. Äntligen! Jag tycker Kinnaman funkar riktigt bra som Robocop, och scenen när Dr. Bennet Norton (Gary Oldman) visar vad som finns kvar av människan Murphy är riktigt stark och ruggig! Generellt bra action också, med lagom mycket uppvisande av Robocops förmågor. Gillar Michael Keaton som Omnicorps boss, en framtidens entreprenör som inte behöver klä sig i kostym för att manifestera sin makt, det räcker med några blodiga miljarder på kontot för att lufsa runt i sneakers. Gary Oldman levererar som vanligt. Murphys fru Clara (blondin nr 2) spelas lagomt nedtonad av för mig okända Abbie Cornish. 
Slutsats: Ok remake och actionrulle med Joel Kinnaman i spetsen, men hade varit bättre om Samuel L. Jacksons del tonats ner. 
 
3. Walk of Shame (2014)
När jag såg trailern till Walk of Shame undrade jag hur i hela friden man lyckats göra en hel film om en tv-journalist som försöker ta sig till jobbet dagen efter en vild utekväll. I gul klänning och höga klackar. Nu vet jag att det går. Jag tycker att Elizabeth Banks (blondin nr 3), som spelar tv-ankaret Meghan Miles lyckas ge den här rullen lite stjärnglans och humor, trots att den egentligen är rätt tunn och hjärndöd. Jag skrattade så jag grät när hon sprang i högklackat efter cracklangaren Scrilla för att komma undan de dumsnälla poliserna, officer Walter som spelas av Bill Burr och officer Dave (Ethan Suplee). Ibland räcker det för godkänt. Också rolig replikväxling mellan Meghans bästa vän Rose (Gillian Jacobs, från Community) och officer Walter, om att de har varsin ”stupid friend”. Megakul. 
Slutsats: Det är okej att klä sig slampigt, så länge du är på rätt sida om lagen och staden. 
 
 

På önskelistan: Lenore av Roman Dirge

Fler än jag som jublade över prinsessan Madeleines namnval till sin dotter när det blev känt, med association till Roman Dirges seriefigur Lenore? (Ett o mer eller mindre spelar mindre roll). Jag älskade serien och upptäckte den via den norska serietidningen Nemi, där den publicerades emellanåt. Nu blir jag väldigt sugen på att införskaffa alla serieböcker GENAST. Bjuder på ett smakprov här: