X-Men: Days of Future Past (2014)

Jag såg X-Men: Days of Future Past redan i söndags på biografen Saga i Stockholm, men har inte riktigt hunnit med att plita ner vad jag tyckte förrän nu. Saga är för övrigt en mycket bra biograf med tvär sluttning, vilket gör att man slipper sitta och störa sig på kalufserna framför sig. Så… Den här recensionen kommer att innehålla spoilers, okej? Okej? 
 
 
 
 


X-Men: Days of Future Past
Regi: Bryan Singer
Manus: Jane Goldman, Matthew Vaughan, Simon Kinberg. 
I rollerna: Hugh Jackman, James McAvoy, Jennifer Lawrance, Michael Fassbender, Ian McKellen, Patrick Stewart, Ellen Page, Halle Berry, Nicholas Hoult m.fl. 
 
Handlingen har ni säkert koll på: I framtiden är X-Men förenade under Professor X och Magneto, men de är få kvar på grund av att Sentinels, robotar som en gång i tiden uppfanns för att lokalisera mutanter, i princip utrotat mutanterna men också slaktat en stor del (hela?) av mänskligheten. Deras enda hopp är att ta sig tillbaka i tiden för att stoppa Raven/Mystique från att döda vetenskapsmannen Bolivar Trask. Det var nämligen mordet på Trask, 1973 som gav krut till människornas rädsla för mutanter och ledde till utvecklingen av Trasks väktarprogram. Men Wolverine kommer att behöva hjälp, och planen bygger på att han lyckas förena Magneto och Xavier och övertyga dem om att de är starkast tillsammans. Tough job, men Wolverine spänner musklerna och drar iväg till 1973… 
 
Så hur reser man tillbaka i tiden?
Jo, med hjälp av Kitty Prydes förmåga att förflytta folks mentala ‘jag’ till tidigare minnen (exakt hur det funkar fattar jag inte). På så sätt har hon skickat Bishop tillbaka cirka fyra dagar i tiden varje gång robotorna hittat dem, så att han kan förvarna dem… typ… eller? Äh! Hur som helst väljer de att skicka Wolverine, då han är den enda som klarar den fysiska prövningen. Om han lyckas kommer enbart han att minnas att den dystopiska framtiden ens ägt rum. 
 
Logan vaknar upp 1973, drar på sig ett par fräna jeans och sin sedvanliga käckhet (skoja) och ger sig ut för att stoppa Raven. Men hon är inte så sugen på att lyssna, och vill döda Trask, som fångat in, dödat och dissekerat mutanter i jakten på att förstå deras muterade gener. Logan upptäcker också att Charles Xavier (James McAvoy, yumyum) blivit en alkis och slutat använda sin förmåga, stängt ner mutantskolan som han höll på att starta i förra filmen (First Class) och att Erik Lensherr (Michael Fassbender) sitter inspärrad i en bunker under jorden för mordet på Kennedy. Woha! För att få ut Erik tar han hjälp av filmens utan tvekan mest underhållande karaktär, Quicksilver/Peter. En snubbe som kan röra sig supermegahypernsnabbt, vilket han gör med en ung mans självklara kaxighet – och lyckas befria Erik. 
 
Filmen lyckas behålla ett ganska intakt fokus på två saker: Raven/Mystiques dubbelnatur och relationen mellan Charles och Erik. Tyvärr får man se alldeles för lite av Eriks känslor, men hans ilska mot Charles för att han övergivit mutanterna och sorgen för dem som dödats, kändes som en viktig scen. Och om något för man ju ge Erik cred för att han, när Charles svajar,  plockar upp en fotbollsarena och placerar runt Vita Huset, samt bänder fast Wolverine med järnstänger i botten av en flod… Handlingskraftig är han, den ack så obotligt egoistiska Erik/Magneto. 
 
Men nu babblar jag. Vad blir för betyg egentligen?
Jo, jag tyckte den hade ett bra fokus, på framför allt Raven, som står för filmens finaste och ensammaste tårdroppe på Peter Dinklages kind. Bra actionscener mellan mutantrobotarna the Sentinels, och framtidens sista mutanter. Jag tyckte (till skillnaden från lipsillen Hynek Pallas på SvD) att robotarna var snyggt gjorda och skrämmande i sitt skoningslösa sökande och utplånande av de tappra mutanterna. Det var kul att se Peter Dinklage i rollen som Bolivar Trask, som gjorde ett okej, men inte något utmärkande jobb. Den karaktär jag gillade allra mest var Peter/Quicksilver (Evan Peters). 
 
Om man ska prata om några av filmens problem var det väl 1) ibland kändes Raven lite väl obstinat. Kunde hon verkligen inte haja att det kanske inte var så smart att döda Trask? Jennifer Lawrance kändes heller inte helgjuten, hon är för… outrycksfull i Raven-suit.  2) Ibland var kvaliteten som dålig platt-teve, med alldeles för tydlig, digital skärpa. Why?? och 3) jag tyckte att man hade kunnat utveckla Bolivar Trasks karaktär ytterligare. Varifrån kommer hans agg/beundran för mutanterna? Saknade en saftigare bakgrundshistoria där. 
 
I övrigt tycker jag att storyn höll ihop, tidshoppen var få och överutnyttjades inte till förvirrande loopar á Inception. Men det som höjde filmen var ju slutet. Oh my. Snacka om att dra undan mattan för de tidigare filmerna – när allt som hänt sedan 1973 plötsligt fått en helt ny, parallell verklighet. Det manifesteras i Logans uppvaknande i en nära nutida tillvaro på Xaviers skola där ingen ”från framtiden” anar att Raven, Charles, Erik, Kitty och Logan m.fl. precis räddat dem alla från undergång. Och tack vare förenandet (nåja) av Xavier och Magneto har inte heller kriget mellan mutanterna i X-Men: The Last Stand, ägt rum. Och Logan står plötsligt ansikte mot ansikte med… Jean Grey. Och Cyklops. Underbart!
 
Jag har faktiskt inte så mycket att klaga på. X-Men generellt är för mig som en påse godis, jag bara njuter i stunden och låter serietidningsnördarna diskutera lojaliteten till originalverken och finsmakarna dissekera klichéerna. Jag orkar liksom inte bry mig – men jag berörs av mutanternas öde och tycker att det är finfin action. Och med en sådan drös av etablerade och duktiga skådespelare är det inte konstigt att det blir bra. 
 
Betyg: 3 av 5 möjliga läderlappar
 
Några av Filmspanarna har också sett den: 
 
 

6 responses to “X-Men: Days of Future Past (2014)

  1. Jag håller med, både om dina gillanden och dina invändningar! Slutfajten i framtiden var klart mäktig. Samtidigt är Lawrence inte tillräckligt uttryckfull och jag saknade också mer Trask. Dinklages röst funkade ju superbra till en (nästan) superskurk, hade gärna sett mer av honom

    Gilla

    • Ja, fighterna var helgjutna om du frågar mig! :-)Hans röst är verkligen skurkvärdig, och jag tyckte nog att de hade kunnat offra lite av tiden för att fördjupa Trask. Han var helt enkelt för mjäkig.

      En logisk lucka var också det här med att amerikanska militären verkade ovetandes om mutanter samtidigt som de hade mutanter bland sina soldater, en med en typ stjärna i fejan och en annan med igelkott-look. Hur det där hängde ihop fattade jag aldrig…

      Gilla

  2. Absolut, mutanterna borde inte varit så mycket av en okänd kraft 1973. Det innebär ju också att man måste ha hållit Magneto jäkligt hemlig i tio år.

    Gilla

  3. Jag tycker det var för lite av Peter Dinklage. Han och hans karaktär hade kunnat fördjupas en hel del (och istället strukit en del av scenerna med Mystique), det hade bara blivit positivt för filmen. Tycker jag 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s