Nästan, Neil Gaiman

I går (tisdag) var jag nära att få till en intervju med författaren Neil Gaiman som är på besök i Stockholm i två dagar. Han kommer att signera böcker på Science Fiction Bokhandeln i dag (onsdag 28/5) och i går var han gäst på Kulturhusets Internationella Författarscen i samtal med Johanna Koljonen. Varför jag inte var där beror helt enkelt på att jag alldeles för sent upptäckte att Gaiman skulle komma hit. Biljetterna tog slut ILLA KVICKT. Och intervjun? Jag kommer till det. 

 

Jag har en ”historia” med Neil Gaiman. Och den började på en veranda i Harlem, New York hösten 2008. En holländsk – eller var han belgare? – hur som helst, ung man som jag tyvärr inte minns namnet på gjorde sitt yttersta för att leva upp till sinnesbilden av Den Mörka Poeten. Han rökte, han bar svarta kläder och han hade mörkt, lite halvlockigt hår och snurrade in sig i filosofiska tankegångar som såvitt jag minns främst ledde till tipset att läsa Sophie’s World av norrmannen Jostein Gaarder. Om jag skulle sätta ett känt ansikte på Poeten såg han lite ut som Adam Driver från Girls. Eller en ung Neil Gaiman, slog det mig senare. Den senare var alltså hans andra lästips (man får aldrig så mycket lästips som från missförstådda tänkare) och sedan dess har Sandman funnits nedskriven på min mentala ”Måste läsa-lista”. 

 

   

Men ack. Så mycket har kommit mellan mig och Neil. Andra författare, andra grafiska noveller, andra romaner och läsar-författar-möten. Finns egentligen ingen värre orsak än så. Jag har förstås sett Coraline (gillar) och har i stort rätt bra koll på vad han gjort, men inte gett mig in i hans värld helhjärtat. 

 

Jag började i alla fall med Amerikanska Gudar för jag vet inte, ett år sedan, en av hans mest hyllade romaner som jag egentligen vill läsa på engelska, men jag fick tag på den svenska versionen gratis – övergiven i en kulturredaktörs bokhylla, orecenserad – och började därför i den änden. Jag har ännu inte läst ut den, trots att jag gillade den. Jobbar på det. Sedan lånade jag några serier på biblioteket i höstas, samt hans senaste roman The Ocean at the End of the Lane. Därefter pitchade jag en intervju med Gaiman för ett svenskt magasin, som nappade, och jag försökte komma i kontakt med honom men fick aldrig något svar (trist). Där nånstans tappade jag tråden och gled sakta men säkert ur min begynnande Gaiman-fas…

 

Men så inträffade följande: 

Vaknade i går morse, tittade på min mobil och såg en förfrågan från samma magasin, där de undrade om jag ville intervjua Gaiman I MORGON. Jag svarade självklart: JA! Och efter att hela dagen suttit och researchat, speedläst  Oceanen vid vägens slut på svenska (originalversionen på engelska kom jag bara halvvägs med i höstas, då hela förra året består av påbörjade men icke avslutade läsprojekt, det är en hemsk fas) och införskaffat mig första numret av Sandman (det tog bara 6 år, Poeten) – får jag veta att det tyvärr inte fanns någon tid för fler intervjuer.

 

Suck. Vilken antiklimax. Så nära,men ändå så långt borta. 

 

Jag tröstar mig dock med att denna karusell av händelser nu lett till att jag faktiskt kommer att sätta mig in i Neil Gaimans verk och värld, där jag tidigare egentligen bara varit och nosat, nyfiken, men inte riktigt gett en ordentlig chans. Kanske är denna vidunerliga resa en prövning? Jag kommer helt enkelt inte få träffa Neil Gaiman förrän jag är redo. 

 

Så vad tyckte jag om Oceanen?

Mycket läsvärd, med många bottnar och lager. Det finns lika mycket magisk realism som allmängiltiga tankar och känslor av att vara barn i en vuxenvärld som instick av självbiografiska lager. Det är i ingen tvekan om att han är en historieberättare av rang. Jag tyckte dock bäst om de mer realistiska bitarna, och imponerades över att hur osentimentalt han kan beskriva en 7-årings tillvaro vars födelsedagskalas ingen kommer på. Kanske just därför som hjärtat nästan trillar sönder på en när man läser om det.