Nästan, Neil Gaiman

I går (tisdag) var jag nära att få till en intervju med författaren Neil Gaiman som är på besök i Stockholm i två dagar. Han kommer att signera böcker på Science Fiction Bokhandeln i dag (onsdag 28/5) och i går var han gäst på Kulturhusets Internationella Författarscen i samtal med Johanna Koljonen. Varför jag inte var där beror helt enkelt på att jag alldeles för sent upptäckte att Gaiman skulle komma hit. Biljetterna tog slut ILLA KVICKT. Och intervjun? Jag kommer till det. 
 
Jag har en ”historia” med Neil Gaiman. Och den började på en veranda i Harlem, New York hösten 2008. En holländsk – eller var han belgare? – hur som helst, ung man som jag tyvärr inte minns namnet på gjorde sitt yttersta för att leva upp till sinnesbilden av Den Mörka Poeten. Han rökte, han bar svarta kläder och han hade mörkt, lite halvlockigt hår och snurrade in sig i filosofiska tankegångar som såvitt jag minns främst ledde till tipset att läsa Sophie’s World av norrmannen Jostein Gaarder. Om jag skulle sätta ett känt ansikte på Poeten såg han lite ut som Adam Driver från Girls. Eller en ung Neil Gaiman, slog det mig senare. Den senare var alltså hans andra lästips (man får aldrig så mycket lästips som från missförstådda tänkare) och sedan dess har Sandman funnits nedskriven på min mentala ”Måste läsa-lista”. 
 
   
Men ack. Så mycket har kommit mellan mig och Neil. Andra författare, andra grafiska noveller, andra romaner och läsar-författar-möten. Finns egentligen ingen värre orsak än så. Jag har förstås sett Coraline (gillar) och har i stort rätt bra koll på vad han gjort, men inte gett mig in i hans värld helhjärtat. 
 
Jag började i alla fall med Amerikanska Gudar för jag vet inte, ett år sedan, en av hans mest hyllade romaner som jag egentligen vill läsa på engelska, men jag fick tag på den svenska versionen gratis – övergiven i en kulturredaktörs bokhylla, orecenserad – och började därför i den änden. Jag har ännu inte läst ut den, trots att jag gillade den. Jobbar på det. Sedan lånade jag några serier på biblioteket i höstas, samt hans senaste roman The Ocean at the End of the LaneDärefter pitchade jag en intervju med Gaiman för ett svenskt magasin, som nappade, och jag försökte komma i kontakt med honom men fick aldrig något svar (trist). Där nånstans tappade jag tråden och gled sakta men säkert ur min begynnande Gaiman-fas…
 
Men så inträffade följande: 
Vaknade i går morse, tittade på min mobil och såg en förfrågan från samma magasin, där de undrade om jag ville intervjua Gaiman I MORGON. Jag svarade självklart: JA! Och efter att hela dagen suttit och researchat, speedläst  Oceanen vid vägens slut på svenska (originalversionen på engelska kom jag bara halvvägs med i höstas, då hela förra året består av påbörjade men icke avslutade läsprojekt, det är en hemsk fas) och införskaffat mig första numret av Sandman (det tog bara 6 år, Poeten) – får jag veta att det tyvärr inte fanns någon tid för fler intervjuer.
 
Suck. Vilken antiklimax. Så nära,men ändå så långt borta. 
 
Jag tröstar mig dock med att denna karusell av händelser nu lett till att jag faktiskt kommer att sätta mig in i Neil Gaimans verk och värld, där jag tidigare egentligen bara varit och nosat, nyfiken, men inte riktigt gett en ordentlig chans. Kanske är denna vidunerliga resa en prövning? Jag kommer helt enkelt inte få träffa Neil Gaiman förrän jag är redo. 
 
Så vad tyckte jag om Oceanen?
Mycket läsvärd, med många bottnar och lager. Det finns lika mycket magisk realism som allmängiltiga tankar och känslor av att vara barn i en vuxenvärld som instick av självbiografiska lager. Det är i ingen tvekan om att han är en historieberättare av rang. Jag tyckte dock bäst om de mer realistiska bitarna, och imponerades över att hur osentimentalt han kan beskriva en 7-årings tillvaro vars födelsedagskalas ingen kommer på. Kanske just därför som hjärtat nästan trillar sönder på en när man läser om det. 

8 responses to “Nästan, Neil Gaiman

  1. Om du fixar att lyssna på böcker tog jag mig igenom American Gods tack vare en jättebra inläsning, gillade den skarpt. Annars är jag mycket Gaiman-nybörjare — ungefär som du, har hyfsad koll på produktion men ännu inte läst så mycket

    Gilla

  2. Sandman håller jag faktiskt på att köpa på mig — alla album är inte lika bra men klar ägandevärda.

    Gilla

  3. David Lundin

    Jag har inte direkta anlag för idoldyrkan, men det finns två undantag och det ena är Neil Gaiman, som är en av mina husgudar. Jag har faktiskt lyssnat på de flesta av hans böcker snarare än läst och kan också starkt rekommendera den engelska ljudboksvarianten av American Gods, uppläst av George Guidall som gör ett fantastiskt jobb.

    Neil Gaiman läser även en stor mängd av sina ljudböcker (bland annat alla barn och ungdomsböcker) själv och han är en utmärkt sagofarbror 🙂

    Efter American Gods skulle jag rekommendera Anansi Boys (även den ljudboken är utmärkt för övrigt).

    Därefter började åtminstone jag själv helt sonika läsa/lyssna på allt jag kunde komma över (inklusive varenda intervju och tal som finns på Youtube) och ångrar inte en sekund av det 🙂

    Han har en fantastisk fru också som heter Amanda Palmer (som är det andra undantaget). Jag kan starkt rekommendera deras samarbete "An evening with Neil Gaiman and Amanda Palmer", där han läser berättelser och dikter han skrivit och Amanda sjunger och spelar låtar (där även Neil sjunger ibland). Man kan lyssna på den här: http://amandapalmer.net/music/ eller här: http://amandapalmer.bandcamp.com/releases där även mycket av Amandas musik finns att lyssna på samt köpas för billig peng om man vill. Mycket finns nog på Spotify också för den delen.

    Gilla

    • Hej David! Ja, Neil Gaiman tycks ha den effekten på folk, det är lätt att slukas upp av hans värld när man väl har hört honom prata, eller läst något av honom. Jag började om på Amerikanska gudar och läste om det som tagit mig ett år på en-två timmar 🙂 Och gillar den svenska översättningen, så jag fortsätter nog med den varianten. Men har fått tipset om American Gods som ljudbok av flera faktiskt 🙂 Tror också att det var lättare att komma in i boken när jag visste mer om Gaiman och grundelementen i hans berättelser, t.ex hans vurm för nordisk/nordeuropeisk mytologi. Nornorna har dykt upp i såväl Amerikanska gudar som Oceanen, och nyligen såg jag filmen Stardust (där tre häxsystrar förekommer).
      Jag har faktiskt börjat lyssna på Amanda Palmer via Neil Gaiman och har haft ögonen på "An evening…" men inte lyssnat, ska absolut göra det. Tack för länkarna och boktipset 🙂 Du har väl hört att American Gods ska bli tv-serie antar jag?

      Gilla

  4. David Lundin

    Jo, han har haft en fascination för alla former av mytologi sen har var liten och om det märks någonstans så är det ju förstås i American Gods 🙂

    Spännande nog har han även bidragit till att skapa mytologi, för när bara fanns knapphändig information om de slaviska gudarna han skrev om i American Gods så hittade han på en massa själv. En del av det han hittat på själv snubblade han senare på i wikipedia och även i böcker i ämnet som fakta, har han sagt i intervjuer.

    Jag vet att det är en serie på gång, typ. HBO utvecklade American Gods som TV-serie i tre år innan de la ner. I februari utannonserades att nytt folk jobbar på det igen och nyss annonserades att kanalen "Starz" skall sända. Jag hoppas det blir en bra TV-serie till slut men jag kommer inte hålla andan 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s