Some Desperado av Joe Abercrombie #Dangerous Women

Nu har jag börjat läsa antologin Dangerous Women, och först ut är Joe Abercrombie med storyn Some Desperado. (Bilden här nedanför har ingenting med boken att göra, men är en passande referensbild! Kvinnan på bilden är Peggy Stewart, en skådis som medverkade i ett gäng b-filmer på 1930- och 40-talet, varav många var västernfilmer.)

Men först några rader om introduktionen, och syftet med boken. I förordet skriver Gardner Dozois så här:

“Here you’ll find no hapless victims who stand by whimpering in dread while the male hero fights the monster or clashes swords with the villain, and if you want to tie these women to the railroad tracks, you’ll find you have a real fight on your hands.  

 

Jag hyllar initiativet, verkligen. Och jag vet att Gardner Dozois och George RR Martin som är redaktörer för boken också står bakom en rad andra så kallade ”cross over”-antologier. Så idén att samla den här sortens tvärgenre-litteratur låg dem nära till hands. Men ändå – är det inte lite typiskt att när det görs en antologi om kvinnliga kämpar, så är det ändå filtrerat genom två vita, medelålders män?

 

Forts.

Instead, you will find sword-wielding women warriors, intrepid women fighter pilots and far-ranging spacewomen, deadly female serial killers, formidable female superheroes, sly and seductive femmes fatale, female wizards, hard-living Bad Girls, female bandits and rebels, embattled survivors in Post-Apocalyptic futures, female Private Investigators, stern female hanging judges, haughty queens who rule nations and whose jealousies and ambitions send thousands to grisly deaths, daring dragonriders, and many more.”

 

Sen var det kanske lite övertydligt att pressa in ordet ”female” före varenda subjekt… suck. Ja, vi fattar att det handlar om FEMALES. Det andra könet. Det märks att det är en amerikansk, ”missar halva målet”-man som skrivit introduktionen. Tyvärr. 

 

Jag vred också lite på mig när jag läste vissa delar i Dozois introduktion där han pysslar med något slags krigshyllande trams – fast meningen var nog att visa att kvinnor är lika kapabla som män i krig – men jag tycker att det blir lite skevt. Han ”skryter” bl.a. med att det fanns en brutal, kvinnlig prickskytt under andra väldskriget som dödade en massa människor, och drar sedan parallellen till de kvinnor som i dag tjänstgör i Israels militär. Som också offrar sina liv i strid. 

 

Mjo, visst gör de det. Och de dödar andra människor i krig. Är det bra?

Jag gillar inte att han blandar in verkligheten, för det skapar lite dålig stämning att skryta om hur bra kvinnor är på att döda, lika osmakligt som det vore att skryta om att män är det. Det hade varit roligare med ett förord som tar upp exempel på kvinnokämpar i den litterära världen – som ju är antologins poäng, trodde jag. Varför måste han dra fram ”bevis” för att kvinnor är kapabla i verkligheten, för det fattar vi väl? Det vore nonsens att tro något annat. 

 

Men nu – till själva innehållet, där varje författare står för sig själv.  Spoilervarning! Jag kommer beskriva berättelsens ”set up”, lite hur den börjar och var vi befinner oss, och vad jag tyckte om berättelsen – men inte avslöja detaljer eller hur den slutar. Ok? Då kör vi. Först ut:

 

SOME DESPERADO av JOE ABERCROMBIE

 

Vi får följa banditen och bankrånaren Shy (även ”Smoke” kallad, eftersom hon tycks gå upp i rök efter rånen) när hon rider in i en dammig, liten stad någonstans, gissningsvis i den amerikanska västern. Hennes häst är skjuten och på väg att förblöda, hon har inga skor, däremot en säck full med stulna pengar, och tre män som vill tillfångata henne och överlämna henne mot en lösensumma, i hasorna. Shy har haft ljusare stunder i livet. Men om det är något annat hon har så är det också förmågan att handla – snabbt. 

 

Jag har inte läst Joe Abercrombie förut, men jag gillar hans språk, det är lättsamt, varmt och humoristiskt. Han lyckas väva in mycket mer i historien genom Shys tankar och tillbakablickar, än scenerna som spelas upp i texten.  Hela händelseförloppet sker inom cirka 20 minuter skulle jag gissa. Jag känner inte att jag behöver mer, det är en perfekt liten historia som hade kunnat vara ett synopsis till en Tarantinofilm. Kill Bill in the West, hade den kanske hetat? 

 

Om det varit en film… så funkar det rätt bra med referensbilder från The Last Rites of Ransom Pride, med Lizzy Caplan – och Peter Dinklage från Game of Thrones 🙂 Har inte sett filmen, den verkar rätt käss, men bilderna var fina och kändes rätt rent känslomässigt.