Att luras på film

Jag såg filmen Trust Me härom dagen. Och ja, jag kommer spoila… Typ. Lite grann. Eller? Nu kanske jag bara luras, för det är temat för dagen. Den som litar på mig hänger med nu. 
 
Att lura sina tittare är ju knappast ett nytt grepp i filmens värld. Det kan lyfta en film till helt nya nivåer. Man känner: Aha, jag trodde att det var på ett sätt och så var det på ett heeeelt annat, coolt! Wow! Hallelujah, jag ser himlen öppna sig och ut sprutar konfetti och bubbel. 
 
Sjätte Sinnet, De Misstänkta, Fight Club, The Others, Memento, Seven, Saw, Inception (total förvirring mer än att luras men ändå), till och med Ocean’s Eleven – har lurat tittaren in i det sista. Och ändå lyckats få mig att känna någon sorts lojalitet till filmskaparen. För någonstans har jag kanske förstått att allt inte står rätt till. Jag har fått små ledtrådar och poängen med att luras har inte varit att blåsa mig på filmupplevelsen, utan att förhöja den. Vi förstår varför karaktärerna betedde sig som de gjorde – i efterhand. Plötsligt blir saker som jag inte fattat tidigare i filmen, förståeliga. Ofta är huvudpersonen själv förd bakom ljuset och upptäcker sanningen i takt med tittaren.
 
Men så såg jag Trust Me. Ett mycket fyndigt namn, och väl valt, för filmens slutkläm. Problemet är inte att jag blivit lurad, utan hur. Nu kan alla som vill se Trust Me själva checka ut och besöka någon annan webbsajt som enbart hyllar denna film. Jag kommer såga den i tusen bitar. Hylla den. Och berätta hur den slutar. 
 
Ok?
 
Trust Me handlar om barnskådis-agenten Howard (Clark Gregg), en snubbe som kämpar rätt hårt för att hans klient ska bli nästa Haley Joel Osment, en sk ”break through-kid”. Howard har själv arbetat som barnskådis och vet hur hård och cynisk branschen är. Därför sätter hans stort värde i att peppa och ingjuta förtroende i sina klienter. Jag köper det rakt av. Jag gillar Howard och jag gillar filmens inzoomning på detta ämnesområde. Det är kul att se ”hur det går till bakom kulisserna”, det är rätt bedårande att se Howard stöta på sin granne, Marcy (Amanda Peet) som också är ett komiskt geni, och jag njuter av att se Allison Janney som den stenhårda castingagenten Meg (lite oklar över exakt position, men mäktig i filmbiz i alla fall).
 
Men så träffar Howard den unga tonårsskådisen, Lydia (Saxon Sharbino). En gränslös tonårstjej som korsar väg med Howard under en casting och sympatiserar med hans ärliga och öppna sinneslag. Hon väljer honom som agent och rätt som det är blir hon kandidat till huvudrollen i Ang Lees nästa blockbuster – en vampyrtrilogi som bygger på en bok och har en stor fan-skara. Det skulle innebära ett stort genombrott inte bara för Lydia, utan för Howard, om hon får rollen.
 
Det finns två problem: Lydias pappa, en pengakåt, white trash-alkis som inte riktigt litar på Howard. Och Howards största konkurrent, Aldo (Sam Rockwell), som stjäl Howards klienter under näsan på honom lika ofta som han byter kalsonger och delar ut bilar som mutor. Men Howard fortsätter kämpa med alla medel han har. Gud, vad jag sympatiserar med den här snubben! Verkligen. Jag tycker att Clarg Gregg (som också regisserat filmen, vi kommer till det) gör en enastående rollprestation och hittar rätt i mixen av Howards personlighet: ödmjuk, godhjärtad, men också en karriärs- och statusdriven person som vill säkra sin ekonomiska framtid. 
 
Och ju närmare slutet vi kommer desto mer utmejslar sig konflikten som bygger på de två sidorna av Howard. Är det värt det? Är Howard beredd på att gå över lik, eller snarare att svika en ung tonårstjej som far illa, för att bli rik och respekterad? Och, för att göra sin klient rik och berömd?
 
Det är där nåstans det händer.
Jag inser att jag har blivit lurad. Under filmens typ sista fem minuter byter den plötsligt riktning – genre rentav –  och ger sig in i en twist som skulle kunna klassas som en rätt dålig, psykologisk thriller, fastän jag trodde att det här var en film som handlade om mänsklighet och Howards personliga utveckling. Det visar sig nämligen att det som var Howards största tillgång, tillförlitligheten, också blir hans fall. Han litade på Lydia. Och blir blåst. Av en sjukt smart, men cynisk, tonårstjej i en Hollywoodvärld där ingenting tycks heligt. Trust Me når sin grande finale med att hjälten, Howard blir skjuten och dör i en pöl av nya flickvännens tårar, sin egen självgodhet och kamerablixtarna som han velat sola sig i sedan barnsben. Medan Amanda Peet gråter känner jag bara så här: Men va?!
 
Blev jag precis blåst på det riktiga slutet: där Howard inser att han inte är beredd på att gå över lik för pengarnas skull, räddar Lydia från sin vidriga farsa (där hon inte falskt anklagar sin farsa för våldtäkt), vänder branschen ryggen, blir ihop med Amanda Peet och blir en hjälte som rider mot solnedgången – fattigare, men visare? 
 
Det hade varit mer logiskt, för det är precis vad filmen har försöjt sälja in till mig från ruta ett. Inte att tonårsskådisar är lika iskallt beräknande som Kevin Spacey i Seven. Men jag borde ha förstått, kanske, av inledningsscenen, att Clark Gregg försökte plantera någonting större än den lilla storyn om den hårt kämpande agenten. Nåt storvulet om att göra någonting större med livet. Uuäk, nej, det passar inte in här. Clark Gregg har regisserat sig själv till en martyr och jag hatar det. Det hade räckt gott och väl med lite personlig utveckling. Howard hade inte behövt dö som William Wallace, Jesus eller någon annan självuppoffrande typ som vi sedan ska minnas med gråtmild blick. 
 
Samt slutets logiska luckor:
Jag ogillar skarpt sättet Gregg utnyttjar Lydias starka historia av övergrepp som ett billigt knep att få en jävla filmroll. Är det verkligen trovärdigt att en fjortonårig tjej iskallt anklagar sin farsa för våldtäkt, och räknar ut att det inte kommer leda till några riktiga konsekvenser (ärligt talat fattar jag knappt hälften av den planen) och är det troligt att en full ärthjärna som Lydias pappa, när han är nedbrottad av vakter lyckas skjuta Howard som står i en trappa ovanför honom (alltså helt fel vinkel för att skjuta prick). Svaret är: nej. 
 
Trust Me utnyttjar ett grepp som funkar för mig så många andra gånger, men inte här. Det är synd, för det var en riktigt bra film 95 procent av tiden. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s