Antagonisten fattar eld

Passade på att se Hunger Games: Catching Fire i mellandagarna, på Biopalatset i Borlänge (salong 3). Bara det senare är en egen historia, men nu håller jag mig till att tycka om Katniss Everdeens fortsatta äventyr i Panem…
 
 

HUNGER GAMES: CATHING FIRE

Regi: Frances Lawrance
 
Det må vara ungdomlig science fiction, men jag gillar Hunger Games – både böckerna och filmerna. Författaren Suzanne Collins förtjänar inte Nobelpriset (hon skriver förskräckligt, men fyller böckerna med så mycket action att man struntar i det), men ska ha kredd för att ha skapat berättelsen om Panem och anti-hjältinnan Katniss Everdeen (Jennifer Lawrance). Katniss är butter, humorlös, enkelspårig, socialt kantig och en smula självupptagen. Och trots att det kanske inte hade skadat att ge henne lite humor tycker jag att hon är en hyvens karaktär. Hon bär på en icke-lismande girl power och tänker i första hand på sin familj, men vill knappast rädda hela världen – det är bara det att andra tror på hennes förmåga att förändra världen. Katniss Everdeen är med andra ord ingen typisk, kvinnlig karaktär – utan är en person i första hand. 
 
Andra fördelar är att hon inte sprudlande kastar ur sig ”jag älskar dig” till sina manliga älskare hur som helst, eftersom hon har fullt upp med att distrahera den politiska makten. Och hon kan skjuta pilbåge som en gudinna! Att hennes ”pojkvän” Peeta bakar kakor och slätar över Katniss sociala klavertramp jämt och ständigt gör saken bara ännu tydligare – det är bannemej inte ofta en tjej får leva rövare och vara en hjälte. 
 
Hunger Games: Cathing Fire är mycket bättre än första filmen. Vissa delar är upprepande och övertydliga, visst, men hjärtat är på rätt plats och spänningen är på topp. Plotmässigt ser det ut så här: För att ”fira” Hungerspelens 75:e år och kvartssekel arrangerar president Snow (Donald Sutherland) och hans nya spelledare Plutarch Heavensbee (Philip Seymour Hoffman) ett hungerspel som aldrig förut skådats… No spoilers! Och medan revolutionen pyr under deras fötter ställs Katniss inför känslomässiga svårigheter. Vem ska hon ligga med: Hunken Gale från kolgruvan eller den snälla bagarsonen Peeta ?! (Jag röstar på Peeta, trots att alla andra verkar hata honom.)
 
Men, den största behållningen är science fiction-biten – den episka berättelsen om den ofrivilliga hjältinnan och framtidsdystopin Panem (ett förkrympt Nordamerika). Och referenserna till vår egen tids dubbelmoral där en liten, rik elit lever på fattigas arbete. Det är där det brinner till i maggropen, det är där Cathing Fire är som mest brännande aktuell. 
 
(Förlåt alla ordvitsar). 
God fortsättning. 
 
Ps. Sista filmen, The Mockingjay: del 1, kommer ut 2014 och del 2 ett år senare, 2015. De delar tyvärr upp sista boken i två filmer, i rent komersiellt syfte antar jag. 
 

4 responses to “Antagonisten fattar eld

  1. Åh du är fantastisk på att recensera film. Heja dig!

    /hemlig beundrare som du känner

    Gilla

  2. Bion i Borlänge förtjänar ett eget blogginlägg tror jag minsann. Jag har varit med om väldigt skumma saker där, bland annat X-men First Class med spruckna högtalare…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s