Broken Circle Breakdown

 
I helgen blev jag kär i bluegrass efter att ha sett The Broken Circle Breakdown. En belgisk film regisserad av Felix Van Groeningen. Den visades på Stockholms filmfestival, men jag missade den då. Om man som jag är svag för musikfilmer och musikaler vill man så klart se BCB efter att ha sett den här trailern:
 
 
 
Jag kommer inte spoila filmen mer än det som typ berättas på IMDB:
 
”Elise and Didier fall in love at first sight, in spite of their differences. He talks, she listens. He’s a romantic atheist, she’s a religious realist. When their daughter becomes seriously ill, their love is put on trial.” – IMDB
 
Och ja – jag blev helt kär i musiken och totalt hjärtekrossad av historien om Elise (Veerle Baetens) och Didier (Johan Heldenberh) som blir superkära och får en dotter, Maybelle (Nell Catrysse). De spelar bluegrass, rider nakna och bor på en mysig gård någonstans i Belgien. Det är en historia berättad genom musiken, melankolisk country-bluegrass som skickar rysningar från nacke till knäna eller vartsomhelst där du har behåring. Tyvärr går det ju åt helvete för det poetiska paret, då deras lilla dotter blir sjuk. Hur hårt det går åt helvete tänker jag inte berätta, men jag kan säga att det var en jobbig film att se. Inget för fredagsmyset då filmen hänger kvar ett tag efter sluttexterna, och egentligen inget för söndagsångesten heller, om du inte är sadomasochist.  
 
Filmen är uppbyggd så att man följer två parallella historier samtidigt, dåtid och nutid. Lycka och olycka, vilket fungerade bra och skapade balans. Samtidigt kändes det som att man slets isär, precis som karaktärerna. Men här fanns också något mer än hjärtesvärta och höbalar i motljus. Det här med att Didier är övertygad ateist och Elise religiös tycker jag var intressant, även om det inte etablerades förrän ganska långt in i filmen. Lite klumpigt av regissören kanske, men inte konstigt då allt fokus läggs på Elise och Didiers kärlekshistoria, och man får inte riktigt lära känna dem som inidvider. Ateist vs religiös (eller snarare andlig, jag uppfattade inte Elise som religiös) kändes lite som ett sidospår, som ett extra politiskt lager, samtidigt som det  var uppfriskande apell mitt i allt det känslomässiga. Och om man vill göra någon sorts moral av deras olika trosgrunder, så klarar faktiskt ateisten av krisen bättre än den religiösa. Det är förstås en grov generalisering som förmodligen inte går att plocka några ateist-poäng på, men jag undrar om det finns en tanke bakom det hos manusförfattaren eller regissören? Nu bygger ju filmen på en pjäs av Johan Heldenbergh (som spelar Didier) och Mieke Dobbels, så svaret kanske finns där. 
 
Filmen skulle för övrigt klara Bechdel-testet. Men enbart tack vare replikskiften mellan Elise och dottern Maybelle. Annars är det mest karlar med banjos och fioler, om än otroligt charmiga sådana. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s