Foxfire-besvikelsen

 
Jag hade länge velat se Foxfire (2012) av Laurent Cantet. Den såg bra ut på affischen, ett gäng 50-talstjejer som går upp till feministisk kamp genom att starta ett gäng och tar namnet Foxfire. Revolt! Kaxiga brudar! Ja! 
 
Men nej.
Dålig film. 
Varför?
För att karaktärerna kändes som pappfigurer? För att det saknades inlevelse och feministisk analys? Inte vet jag, men när jag hade sett en tredjedel av den över 2 timmar långa filmen var jag uttråkad och irriterad. Till exempel, scenen där Rita blir indragen i en lada och våldtagen skulle kunna vara en dramatisk händelse i filmen, eller åtminstone gestaltat som den psykologiska och fysiska kränkningen det innebär, men det berättas på avstånd. Man känner ingenting.
 
Vad är meningen med det? Ska det få oss att förstå att kränkningar av denna sort är vardag för de här tjejerna? So be it – men det bör för den sakens skull inte tolkas som att det inte spelar någon roll, att det inte känns att bli kränkt. Rita är lite ledsen. Går med i ett gäng. Som har en sektledare som kan beskrivas som ”karismatisk” om man vill vara snäll. 
Men att leva i patriarkatet gör ont. 
Som mest när det är oväntat, när du är oförberedd. Ett gäng öldrickande raggare på 1950-talet är inte ett dugg oväntat. Inte heller när en mästrande lärare trycker ner tjejer i klassen på ett utstuderat, överspelat sätt. 
 
Det finns en liknande scen med Maddy och hennes farbror (eller vad de nu hade för släktskap), han som försöker få lite oralsex i utbyte mot en skrivmaskin. Först och främst känns det rätt sökt att han plötsligt tar sig friheter – för det finns ingenting som backar upp varför han gör detta pervo-move, för om han redan var ett pervo har jag svårt att se att hon skulle hänga så obekymrat i hans affär – och för det andra gestaltas även detta helt utan inlevelse. Maddys reaktion är bara: jahapp, vilken äckelgubbe, men det är lugnt jag hämtar mitt gäng och slår honom så är allt frid och fröjd. Men hallå – vad gör dessa händelser med ditt hjärta, Maddy? Din person? Varför finns det en oförklarlig, känslomässig distans till den här verkligheten?
 
Det finns så mycket bra grundstoff i Foxfire. Motstånd, solidaritet, drömmar, intressanta karaktärer. Det glimtar till då och då – relationen mellan Maddy och Legs är den enda karaktärsfördjupning vi får se röken av – men det mesta av mina förhoppningar blir obesvarade.
 
Och jag blir galen på sån här film – som staplar scener på varandra, men helt saknar nerv. Som vill berätta en viktig och jättebra story, men som sumpar det genom att inte engagera sig. Regissören Laurent Cantet gjorde festivalsuccé med Mellan väggarna (2008) i Cannes, som även nominerades till Bästa utländska film på Oscars. Han och kompanjonen Robin Campillo måste tuggat sömnpiller när de skrev Foxfire (efter Joyce Carol Oates bok med samma namn). Och jag har hört att föregångaren med Angelina Jolie ska vara ännu värre, men jag har inte sett den. 
 
Trist, sa feministen. 

One response to “Foxfire-besvikelsen

  1. Tycker du lyckades beskriva mycket bättre än jag grundproblemen med filmen — rollerna känns platta och just övergreppen upplevs knappast som överraskande med tanke på en äldre tid. Vad som däremot borde ha upplevts som mer överraskande är deras försök att slå tillbaka. Men även här fallerar den som sagt. Japp, en besvikelse.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s