#sff13 Blå är den varmaste färgen

Jag skulle vilja dela upp recensionen i två delar. Precis som filmen har två kapitel. 
Den ena handlar om sex. 
Den andra om berättartekniken. 
 
Vilken vill ni ha först? 
Sexet så klart.
Jag kommer spoila så in i helvete, så ge er iväg om ni inte vill veta mer, utan hellre går och ser den med rodnande kinder och handen bortglömd i popcornpåsen, när den går upp på vanlig bio. 
 
 
BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN / LA VIE D´ADÉLE
Regi: Abdellatif Kechiche
Jag såg den: torsdag 14/11 på Sture kl 21.00
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
 
Del 1. Sexet
Jag har aldrig sett sex skildras så verkligt, intimt, närgånget, upphetsande, smakfullt och helt vanligt på en och samma gång som i La vie d´Adéle. Jag kände mig som en voyeurist fastkedjad i en biosalong, likt Alex DeLarge i Clockwork Orange, som regissörens gisslan utan möjlighet att sluta ögonlocken (inte för att jag ville, utan för att jag blev så betagen att det var omöjligt). Att se sex skildras så… obrytt var en befrielse. Vad det innebar för skådespelarna, Léa Seydoux och Adéle Exarchopoulos, vet jag inte. Men om de inte hade sex på riktigt så vill jag återkalla ett gammalt uttryck – trickfilmningen var fantastisk! Vilket säger en hel del om vilken skit vi vanligtvis ser på bioduken. Sex presenterar sig oftast som en smekning över bröstet, en kyss på halsen, stackatoartat macho-sex á Svinen av Claire Denis. Sexet i Concussion känns som en gäspning, jag har glömt, vadå får man se en bröstvårta och en naken ljumske? Sexet i Blå är den varmaste färgen är for real. Hardcore, ömt, sexigt sex. Kvinnor emellan. Jag kunde inte sluta le efteråt. Sture 1 har aldrig varit så tyst som under dessa scener. Hur många som diskret lade benen i kors vill jag inte veta. 
 
Själva handlingen är basal. Adéle – uttråkad, men populär gymnasietjej upptäcker att hon är lesbisk när hon träffar den äldre konstnärsstudenten Emma. Hon blir brutalt förälskad och de inleder en relation som varar ett par år framåt. Deras relation bygger på en stark, ömsesidig kemi – för personligen är de är väldigt olika, vilket båda accepterar. Emma är en driven konstnär med intellektuella vänner, medan Adéle utbildar sig förskolelärare och vill inget mer. Hon älskar Emma, mat och sex. Emma älskar Adéles oskuldsfullhet, och njuter av hennes omsorg, men blir frustrerad över att Adéle inte tycks vilja ha ut mer av livet. Här finns en klassisk schablon om konstnären vs. musan. Det leder oundvikligen till ett uppbrott. Musan är förbrukad, då överges hon. Adéle går tomhänt ur relationen, medan Emma vinner framgång genom sina målningar av Adéle.
Orättvist.
 
Del 2. Berättartekniken
Vi lämnar aldrig Adéle med blicken. Hon sover med öppen mun, kliar sig på näsan, äter pasta, knullar, arbetar, gråter. Regissören ger oss aldrig möjligheten att vika undan. Det är effektivt, skapar intimitet. Och jag anar att regissören vill skapa just denna stämning av förtrolighet när han låter kroppsvätskor, hår och slafsande munnar ta så stor plats. Det förbereder oss på de lika förtroliga sexscenerna, som hade känts abnormala om vi inte fått se så mycket annat i macro innan. Sen, om jag inte minns fel, är musiken diegetisk – det vill säga är en del av filmens handling och inte pålagd som soundtrack.
 
Det är som om Abdellatif Kechiche vägrar oss distans, vi måste bli en del av filmen, annars kan det vara. Det är därför inte förvånande att den vann Guldpalmen i Cannes. Jag har försökt undvika adjektiv. Men alltså, det här är den bästa filmen jag har sett på bio sedan jag såg Sagan om ringen. Det låter som ett skämt, och jag menar inte att jämföra dessa filmer – men då liksom nu gick jag ut därifrån och kände så här: nu behöver jag inte se mer film. Jag har sett allt. C’est tout. 

2 responses to “#sff13 Blå är den varmaste färgen

  1. Bra skriven recension! 🙂
    Det jag undrar är (jag har inte sett filmen) om du tror att det hade varit en lika intressant film utan sexscenerna. Det känns nämligen som att dessa scener är det enda jag hör om när folk pratar om filmen, inte om det är en _bra_ film i sig. Hade Sture hållit sig lika tysta om det varit en "vanlig" tretimmarsfilm utan detta extraordinära?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s