Jag har haft en riktig metaupplevelse på filmfestivalen idag. Jag blev så pass betagen att jag struntade i visningen av Återträffen för att äta middag och skriva om det här istället. Jag kan ju nämna att jag är 28 år och journalist, ni kommer förstå vad jag menar med meta. Hur som helst. Jag skyndade mig till visningen av The Lifeguard och kom precis innan reklamen (hatar att det är samma reklam på alla visningar) började. De bästa platserna var tagna (rad 5-7 i mitten är mitt recept) och jag satte mig så nära det som möjligt. Hamnade intill två ”kepsgrabbar” som enligt mina fördomar förmodligen hellre går på Sergel än Victoria. Vad gör de här? tänkte jag och dubbelkollade att det var på Victoria 4 som Lifeguard visades. Upptäckte fler ”kids” i publiken och började rentav tvivla på filmen, varför var de här?! Är det för att Kristen Bell a.k.a. Veronica Mars är med i filmen? Men jag svalde mina fördomar med en kanelbulle och filmen rullade igång…
THE LIFEGUARD
Regi: Liz W. Garcia
Jag såg den: måndag 11/11 kl 15.30 på Victoria 4
Läs mer om filmen på Stockholms Filmfestival
The Lifeguard handlar om den livsförvirrade 29-åriga journalisten Leigh, som lämnar New York och sitt jobb på nyhetsbyrån AP för att flytta hem till päronen i en liten småstad i Connecticut. Där finns några av hennes ungdomsvänner kvar, vicerektorn Mel som försöker bli på smällen och Todd, som fortfarande inte kommit ut som gay trots att det är uppenbart för alla att han är det. Leighs föräldrar är inte överförtjusta över att deras mönsterdotter dimper ner i flickrummet och dessutom går tillbaka sitt gamla high school-jobb som badvakt. Hade det här varit en renodlad komedi hade det varit upplagt för ”snart 30”-krisiga scenarion med tjatande föräldrar, tokiga dejter och depp-pepp. Men filmen tar en oväntad vändning.
Leigh får sällskap vid poolkanten av vaktmästarens son, 16-åriga Jay (”Little Jason”) och hans skatepolare (metavibbar från kepsgrabbarna intill) som vantrivs med småstadslivet och kämpar med jobbiga familjerelationer. Leigh och Todd köper gräs av Jay och hans vänner, och ”de vuxna” delar ett par spliffar med tonåringarna i utkanten av staden i skogen. Mel, som är vicerektor på ungdomarnas skola, försöker avstyra men det är för sent och även hon dras med på upptåget. Leigh spenderar allt mer tid med Jay och en ömsesisig attraktion uppstår mellan dem. Det är fel och förbjudet, men den osannolika romansen går så klart inte att stoppa. Jay växer in i handlingen och blir mer än en toy boy. Han är också på jakt efter mening, men med andra motiv än Leighs. Där Leigh desperat försöker återta något som gått förlorat, har han en framtidslängtan och vill bort från småstaden. De möts i sin längtan. Och det är på många sätt hela behållningen med filmen – kemin mellan de ”nästan-vuxna” och ”de nästan-unga” (vilka som är vad får ni själva avgöra). De utnyttjar varandras privilegier utan att döma. Jag gillar det.
Under filmens gång har kepsgrabbarna irriterat mitt synfält och gång på gång gjort mig påmind om deras närvaro, eftersom de varken kan sitta stilla eller hålla käften (seriöst vad är det för fel på folk). När jag sagt till dem snällt tre gånger (och känt mig otroligt ålderdomlig) ger jag upp och låter dem bli en del av filmupplevelsen. När Leigh blir kallad ”ugly bitch” av några snorungar vid poolen skrattar vi tillsammans, jag och kepsarna. När den snälla och lärarinna-aktiga Mel kläcker ur sig ”hit my face with your dick” exploderar vi i skratt samtidigt. Det var en spännande metaupplevelse. Man får liksom anpassa förväntningarna på livet efter verkligheten.
Jag tycker The Lifeguard förtjänar mycket bättre rating än 5, 5 på IMDB.
The Nerd Bird 