I rymden med Bullock

 
Söndagsfilm på bio blev Gravity av Alfonso Cuarón med Sandra Bullock i huvudrollen som Dr. Ryan Stone, en teknisk ingenjör som gör sitt första jobb i rymden för NASA ombord på rymdfärjan Explorer. George Clooney spelar austronauten Matthew Kowalsky, ledare för expeditionen och ute på sin sista rymdfärd. Filmen inleds med att Stone och Kowalsky, samt en tredje austronaut (Shariff Dasari) befinner sig på utsidan av Explorer i rymddräkter som är fästa vid skeppet via linor. Medan Stone försöker fixa ett tekniskt problem är Kowalsky ute på en rymdpromenad som han hoppas slå världsrekord med och pratar sönder öronen på smått roade Houston-medarbetare på jorden. Här någonstans skulle jag vilja varna känsliga läsare för hrrrm, SPOILERS! 
….
 
Är ni fortfarande med mig?
Here goes:
 
Några klantiga ryssar har haft sönder en satellit och orsakat att vrakdelar tumlar runt i omloppsbanan och riskerar att träffa Explorer. Därför avbryts plötsligt uppdraget av Houston och de beordras att ta sig in i rymdfärjan så fort som möjligt. De varnar för att kommunikationen kan brytas när som helst på grund av att flera satelliter träffats. Well, det kan väl inte räknas som en spoiler att avslöja att de inte hinner krypa in i tryggheten utan träffas av vrakdelar och att kaos utbryter? 
 
Vad som händer därefter kan nog vara min värsta mardröm exempelifierad – väldigt vackert fotat, stämningsfullt, spännande – men framför allt, så j’vla otäckt. Stones lina till skeppet slits av och hon finner sig själv tumla ut i rymdens mörker med enbart 10 procent syre kvar i dräkten och utan satellitkontakt med jorden. Bara Kowalsky finns kvar i öronsnäckan. 
Fuck me.
 
Bara ca 10 minuter in i filmen befinner sig Stone i en sits som känns rätt körd, och jag undrar hur den ska kunna fortsätta i 71 minuter till? Hon har ju inget syre kvar. Hon har panik och hyperventilerar (förståeligt). Hur det hela fortsätter och slutar lämnar jag till DIG som vill se den. Men jag kan säga att jag satt på helspänn i 91 minuter, skrattade vid ett par tillfällen, anade en tår i ögat vid ett annat, och jag tyckte väldigt mycket om Sandra Bullock. Det är bannemej inget dåligt betyg. 
 
Ett par saker som lyfte filmen förutom vackert foto, stämningsfull och enerverande musik och avskalat skådespeleri (rakt på sak, pang på kakan, inte alltför mycket broderier med undantag för Clooneys hjärtliga babblande) – var att det var trevligt att se:
 
1. En rymdfilm med en kvinna i huvudrollen.
2. Att Stone/Bullock inte var en kaxig austronaut som ba ”rymden är ball!” utan en smart, nedtonad tekniker som var lite darrig på läppen pga. respekt för rymdens ofantlighet. 
3. Att George Clooney ”försvann” ur handling rätt fort. 
4. Rymden genom ett par 3D-glasögon. Mitt tidigare motstånd mot detta sätt att se film är numera svagare.
5. En 91 minuter lång film. Standarlängden äger.
 
Väl mött, snart äre filmfestival. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

2 responses to “I rymden med Bullock

  1. Håller med om det mesta. Gravity var en helt unik upplevelse. Som en helt otrolig åktur på ett nöjesfält samtidigt som den var så enkel i sin handling.

    Skrattade du vid "grodan"? 😉

    http://jojjenito.wordpress.com/2013/10/26/gravity/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s