Programsläpp och A-märkning

Ja – idag släpptes filmprogrammet till Sthlm Filmfestival. Jag har ögnat igenom det och hittills slängt ner uppåt 17 filmer i mitt schema. Jag återkommer om vilka filmer som förärats min uppmärksamhet senare. Först blir det mingelfest på Bonniers Konsthall där programsläppet firas med vin och musik.
 
Däremot skulle jag vilja kommentera Bechdel-test-märkningen som precis lanserats av fyra storstadsbiografer i samarbete med Rättviseförmedlingen, som kallas A-märkning = Approved Bechdel Test. Jag är kluven till denna märkning, eftersom en märkning tenderar att tolkas som kvalitetsgaranti. Och visst finns det en kvalitet i att en film har minst två kvinnliga, namngivna karaktärer som pratar med varandra om något annat än män – MEN frågan är hur konsumenten ska ha hjälp av denna märkning? Ska den bara titta på A-märkt film och vad förväntar sig konsumenten då av filmen? 
 
Jo, att det finns två kvinnliga, namngivna karaktärer som pratar med varandra om något annat än män. That’s fucking it. Sen kan detta ske i vilken skitfilm som helst där kvinnor för övrigt inte tar plats. Medan filmer där kvinnor har stora roller, men inte nödvändigtvis pratar med varandra, inte blir A-märkta. 
 
A-märkningen är till skillnad från t.ex. KRAV-märkt eller Rättvise/Fair Trade-märkning inte en garanti för att produkten som helhet är bättre, fri från gift, eller producerad under sjysta förhållanden – och inte heller att produkten, i detta fall, filmen är genusmedveten, jämställd eller feministisk. 
 
Men om jag ska tolka A-märkningen ”snällt” så tycker jag att den har en poäng i just detta, att visa att även s.k. kvinnodominerande filmer, såsom Hunger Games eller Kill Bill, egentligen inte är särskilt genusmedvetna och inte nödvändigtvis tilldelar andra kvinnor än huvudrollen viktiga repliker osv. Det är ju snarare ett rätt vanligt fenomen, att smarta, kompetenta kvinnor (huvudroller ofta) sällan kommunicerar med andra än män, vilket höjer deras status i vanlig, patriarkal ordning. Detta gäller även självständiga kvinnor i tv-serier – se Carrie i Homeland, Nancy i Weeds, Elaine i Seinfeld. De snackar för fan bara med andra karlar. Kvinnor omkring dem är däremot ofta bimbos/mamma/syster/feminina-karaktärer som står i kontrast till huvudrollen för att förstärka deras egna självständiga (läs maskulina) drag. 
 
Ur det perspektivet är A-märkningen intressant, men å andra sidan är detta mönster inte någon banbrytande nyhet för de flesta. Så när det kommer till kritan: på vilket sätt är A-märkt film ett verktyg för konsumenten?
 
Fler inlägg om Bechdel och A-märkningen:
 
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s