Retrospektiv: The Road

Se The Road om du vill kräkas. Eller var det alla popcornen och all colan? Det kändes groteskt att sitta i biosalongen med handen i saltlådan och slicka sig om fingrarna när människorna i filmen svälter in my face och allt är en jävla misär. Tydligare blir det inte. En åskådande civilisation tittar på misär med kontrollerade sinnen, för vi är mätta. Filmen vältrar sig i den mänskliga överlevnadsinstinkten och allt hemskt som uppstår när samhället faller samman. Och inte ”bara” civilisationen är borta, utan också djuren, växterna och möjligheten till försörjning. Man är dömd att vandra på vägen och leta konserver.
 
Filmen i sig var inget masterpiece. Några intressanta betraktelser dock, som när Viggo Mortensens son inte känner igen en coca-cola, han vet inte ens hur man öppnar den. Han är född in i apokalypsens efterdyningar. Han vet inte vem Jesus är, han vet inte vad en julgran är för något. Men han känner igen lidande och svält. Han står utan förhållning till världen som den var med alla påklistrade värderingar, som en gång varit verkliga behov, ett sätt att kommunicera kanske. 
 
 (Inlägget skrevs när The Road gick på bio. You figure it out)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s